6 månader har gått!

Tillbaka på träningsgolvet! Jag har tränat idag! Det första riktiga träningspasset sedan... januari, eller något. Jag börjar på lätt nivå med baspass på Friskis & Svettis, vilket känns helt rätt (jag kommer fortsätta på den lätta nivån ett tag). Det gick bra, särskilt konditionen. Vid styrkeövningarna känns det ju att mina muskler inte är så stora längre (inte så konstigt), och att göra rygglyft kändes lite konstigt. Jag vågade inte ta i så hårt. Jag har ont i vänsterskinkan och längst ner i ryggen, alldeles ovanför rumpan. Vet inte vad det beror på, men det andra ontet jag skrev om i förra inlägget, är i alla fall borta.

Idag är det alltså exakt 6 månader sedan jag låg på operationsbordet och gjorde det, förhoppningsvis, största ingreppet i hela mitt liv. Allt känns faktiskt fortfarande ganska overkligt och att det redan har gått ett halvår är jättekonstigt och vad jag har varit med om är lite hissnande att tänka för mycket på ibland. Känslorna är svåra att beskriva, förmodligen mest för att det känns så overkligt. Det är ungefär som före operationen, när jag berättade för folk att jag skulle opereras. Det kändes som om jag pratade om någon annan. Det är nästan så det känns nu, förutom att jag har ett ärr som bevis på att jag faktiskt har gjort det jag påstår att jag har gjort.

Det var till och med så att jag blev lite sentimental där på träningsgolvet. För ett halvår sedan gick jag med gåbord, det kändes som om jag bar en korsett och för fyra månader sedan kom jag inte ens ner på golvet utan att hålla i något. Nu tränar jag igen. Häftigt, när man tänker på vad som är gjort i min rygg.

Nu hoppas jag bara att allt står till som det ska i ryggen. Samtidigt som jag ser fram emot återbesöket om fyra veckor, så är det lite läskigt. Tänk om jag råkar ha blivit pyttelite snedare? Det ska jag ju inte ha blivit, men man vet ju aldrig. De oroliga tankarna återkommer, dock inte särskilt ofta. Undrar om de någonsin kommer sluta återkomma?

6 månader (26 veckor) efter op

Ont

Ont i ryggen har jag i princip aldrig - det har jag inte haft på jättelänge. Men nu är det faktiskt tredje dagen på rad som jag har ont. Igår och i förrgår har det inte varit någon fara, men ikväll känns det i ryggraden för varje steg jag tar. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska bli orolig och börja fundera. Det borde ju inte vara något, men för minsta lilla kommer tankarna fram. Har jag helt enkelt hållit igång för mycket med vattenjympa och dans veckan som gick? Borde jag ta det lugnare? Eller har något hänt i ryggen?

Fick tid för återbesök i Linköping idag. 27 september ska jag dit och det ser jag fram emot.

25 veckor och 5 dagar efter op

Det roliga ärret och folks blickar

Såhär ser mitt ärr ut nu. Själva ärret är ju helt okej, men det är just nu extra framträdande på grund av solbrännan och den vita randen efter tejpen som skyddat ärret mot solen. Det ser lite roligt ut.

Jag kom hem från Cypern imorse. Det har varit en otroligt skön vecka där ryggen inte har hindrat mig från något. Varje dag har jag solat, badat, simmat och vattenjympat. Nästan varje kväll har jag dansat. En natt (eller 03-05 räknas kanske som morgon...?) tokdansade jag konstant i två timmar och drack bara vatten emellanåt - vilket ju helt klart är ett hårt träningspass och därmed har jag ju nästan brutit min symboliska handling om att köra första träningspasset på dagen 6 månader efter operationen. (Fast det blir ett "riktigt" träningspass den dagen ändå.)

Ärret har tejpats noggrannt. Tidigare under sommaren har jag bara legat på mina föräldrars gård och solat, så det här var första gången jag gick i bikini offentligt efter operationen. Och jäklar vad folk glor på mig... det är jättetydligt att deras blickar riktar sig till min tejp som täcker ärret. Två personer har frågat. En kille kom fram och sa "what happened to you?" och sa bara "but you're ok now?" när jag sa att jag opererat ryggen. Min kompis kollega sa "vad har du gjort där?" och för henne fick jag förklara lite mer detaljerat.

Jag har inga problem att berätta varför jag har ett så lång ärr. Det är helt okej att folk frågar, jag föredrar nästan det framför blickarna. I början hade jag inte heller några problem med att folk tittade efter mig, men på femte dagen började jag bli lite irriterad över alla blickar. Människor är inte direkt diskreta - först tittar de frågande och nyfiket på magen/sidan/ryggen ett tag, sedan upp på mitt ansikte som om de skulle få ett svar där. Nästa gång någon glor kanske jag ska dra historien om att jag blivit biten av en krokodil eller något...

25 veckor och 3 dagar efter op

Nästan ett halvår efter op: mot Cypern!

Det märks så tydligt att det nästan har gått ett halvår. Jag tog mitt första dopp i sjön häromdagen och jag simmade. Det kändes som vanligt, åtminstone med bröstsimmet. Senare på kvällen stod jag på dansgolvet på Harrys och dansade en hel del. Det kändes som vanligt. Jag cyklade alla åtta kilometer hem till mina föräldrar. Det kändes också nästan som vanligt, förutom när jag står upp och trampar - då går det inte riktigt lika bra att trampa runt med vänsterbenet. Men det är en petitess. Dessutom är jag övertygad om att jag kommer att träna bort det.

Jag hade tänkt att det absolut inte skulle bli någon solsemester för mig det här året, med tanke på ärret. Det skulle ändå vara så jobbigt att hålla på att tejpa och jag visste inte om jag skulle orka sitta stilla så upprätt i ett flygplan så länge. Det kändes onödigt helt enkelt. Men det var några månader sedan jag tänkte så... Nu känner jag mig ju helt okej, så det är klart att jag kan åka på solsemester. Igår bokade jag en resa till Cypern. Jag åker på fredag och hälsar på en kompis som jobbar där. Att tejpa ärret är inte jobbigare än att smörja in sig med solkräm, så det är klart att det inte kommer att bli några problem. Jag tejpar dubbelt med tanke på den starka solen, för säkerhets skull, bara.

24 veckor efter op

Nedräkning

Det är bara tre veckor kvar idag. Tre veckor till det har gått 6 månader och då läkningstiden är slut alltså. Tre veckor till jag kan börja träna igen. Förmodligen är det så att det inte är så viktigt på själva dagen, men jag gör det viktigt, för mig är det symboliskt. 6 månader efter operation firas med fest på lördagen... Då kommer folk hit och sedan ska jag skaka mina lurviga på dansgolvet i natten. Bara för att.

23 veckor efter op