Tiden rusar iväg

Imorgon är det exakt 8 månader sedan jag låg på operationsbordet - och det är helt... ja, helt sjukt att tiden kan gå så fort. Jag kom hem från London för en vecka sedan och när jag var där kom jag på mig själv, för första gången, att det faktiskt kan gå en hel dag utan att jag tänker på min rygg. Grejen är ju den att jag hela tiden kommer att tänka på operationen - när jag böjer mig ner (som numera går i princip lika bra som innan operationen, men eftersom det har tagit tid, kommer tankarna ofta att det är så skönt att vara som vanligt), när jag ska träna, när jag sitter och jobbar, när jag går genom säkerhetskontrollen när jag ska flyga (det piper inte, men jag får alltid för mig att det ska göra det) och framförallt ser jag ju ärret jämt. Men ändå kan det alltså nu gå en dag eller två utan att jag tänker på ryggen och operationen - och det är då, när jag märker att jag inte tänker på det, som det märks att det faktiskt har gått lite tid ändå...

(Psst, ser ni hon här ovan? Hon som är skapligt rak i ryggen. Det är jag.)

8 månader efter op

Oroliga föräldrar

Jag blir alldeles rörd av oroliga mammor och pappor som har hittat den här bloggen och mailar mig med frågor. Ni är jättevälkomna, det är roligt med respons och jag svarar så gott jag kan utifrån mina egna erfarenheter. Under Frågor och svar har jag dessutom samlat lite svar på frågor som jag har fått.

7,5 månader efter op

Om att tänka på allt

En kollega och jag satt och pratade idag och kom in på att jag varit i Linköping i fredags - så vi pratade mycket om sjukhusvistelser och sådant. Hon hade opererat sitt ben efter att hon ramlat av en häst, så vi pratade om att åka ambulans och att bli sövd och att vakna upp på uppvaket och att vara drogad och hur det känns när man ska gå igen och så vidare.

Jag kan inte sluta tycka att allt kring operationen och sjukhusvistelsen är fascinerande, häftigt och... jag har lite svårt att sätta ord på det. Innan operationen sökte jag information på nätet om skoliosoperationer, men ville ändå inte läsa för mycket, det blev läskigt. När jag såg ett reportage med en bild på en operation där läkaren höll i världens största verktyg som snarare såg ut att användas i en trädgård istället för vid en ryggoperation, så hade det det gått för långt. Då slutade jag söka information. Idag tycker jag att det är coolt att jag blivit "kluven mitt itu" (min läkares egna ord) och har inget emot att veta allt.

Ganska länge efter operationen stod jag mycket framför spegeln och tittade på min figur. Jag var livrädd för att bli snedare och förlora den relativt raka rygg jag hade fått. Jag kan fortfarande vara rädd för det, men jag står inte framför spegeln längre, kom jag på idag.

Ofta finner jag inte ord för känslorna om allt som har varit och fortfarande pågår. Fortfarande efter drygt 7 månader är det overkligt.

7 månader efter op

Återbesök i Linköping

Jag var på återbesök i Linköping idag. Det var trevligt. Det är nästan som att komma hem. Eller nä, nu överdrev jag. Men det är roligt att komma tillbaka till Linköping, särskilt nu när allt känns så bra. Jag hade förstått att det skulle bli ett ganska positivt besök, men jag kunde ändå inte låta bli att vara lite nervös... man vet ju aldrig. Men det var långtifrån lika nervöst som de två andra gångerna jag åkt dit - första gången när jag skulle få operationsbeskedet och andra gången när det var dags för operation.

Efter läkarbesöket hade jag plötsligt massor av positiv energi. Allt ser bra ut i ryggen, och det är ju skönt att höra. Känselbortfallet är inte särskilt konstigt, utan helt naturligt eftersom jag är öppnad där jag är öppnad. Att jag har fått tillbaka pyttepyttelite känsel på magen är positivt. Det betyder att jag troligen kommer få tillbaka känseln som vanligt både där och på låret, men det kan ta ett tag. Två år kanske.

Jag vet faktiskt inte hur många grader jag är (jag struntade i att titta på det på röntgenbilden nu), och jag försöker att inte bry mig om det heller. Det spelar liksom ingen roll. Det är alldeles för mycket fixering vid grader Cobb och jag blir bara orolig om någon mäter mig 20 grader och någon annan 29. Jag är bra mycket rakare än innan operationen, mina kläder sitter sjukt mycket snyggare, jag går bättre och jag mår bättre - det är vad som spelar roll.

Mitt ärr är tydligen otroligt fint, vilket jag själv inte förstått tidigare. Tydligen brukar det vara tre gånger bredare på magen än vad mitt ärr är. Ärret är helt klart ett av de finaste min läkare har sett och det är ju roligt att höra.

Mamma och jag åkte till Linköping redan igår och sov på hotell till idag. Imorse när vi precis vaknat och skulle börja göra oss i ordning ringde telefonen. Det var min systers pojkvän. De fick en son imorse! En omtumlande dag. Jag har gått i någon konstig bubbla av lyckorus... Jag har blivit moster till en söt pojke (har varit på BB två gånger sedan jag kom till Falun i eftermiddags...) och återbesöket kändes jättepositivt.

7 månader efter op