Skolios, ur min synvinkel

Rida går också bra!

2011-02-27T18:41:00.004+01:00

Jag i mitten.

Jag är färdigutbildad journalist. Jag bor i London den här våren – pluggar engelska och foto. Och i går var jag ute i landsbygden och galopperade. Jag hade inte ridit på drygt tio år, så jag var riktigt nervös. Men vad bra det gick! Och hur ryggen klarade det? Inga problem över huvud taget. Har ganska mycket träningsvärk i dag (inte bara i ryggen, utan i låren, rumpan, magen, vaderna, vristerna, you name it), men framförallt mår jag himla bra – för det var så oerhört härligt!

4 år (!!!) efter op

Jag mår bra

2009-12-22T16:43:00.004+01:00

En evighet sedan var det som jag skrev här, inser jag. Men med tanke på att jag mår bra och inte har några nyheter om ryggen längre, känns det liksom som att det inte finns så många anledningar till att uppdatera. Hur som helst, jag pluggar och står i som vanligt (vilket är ytterligare en anledning till att den här bloggen inte prioriteras), och i slutet av januari flyttar jag till Stockholm för att göra praktik på en barntidning. Det ser jag fram emot!

2 år och 10 månader efter op

Två år efter operationen - så här ser jag ut

2009-03-02T21:11:00.009+01:00

Det har gått två år. Ärret bryr jag mig inte så mycket om. Det är fint. Och lite coolt. Det visar att jag har varit med om något. Självklart hade jag varit utan det om jag fått välja. Men nu sitter det där och det är helt okej. De besvär som jag har nu ska vara permanenta. Jag lever ändå på hoppet att det ska bli bättre. Min känsel har ju blivit bättre på två år, men nu har den varit likadan en ganska lång tid.

* Känselbortfall, nedsatt känsel och överkänslighet. Det är på en del av magen som jag inte har någon känsel alls. Resten av vänstersidan är jag både överkänslig på och har försämrad känsel. Denna kombination verkar väl konstig, och det är väldigt svårt att förklara. Jag kan förklara det som så att jag inte känner värme och kyla på vänsterbenet, och lätt beröring känner jag knappt heller. Men om man slår mig på t.ex. låret så gör det jätteont.

* Nedsatt styrka i vänsterbenet. När jag testades för att få en invaliditetsgrad fastställd, så testades min styrka i vänsterbenet, eftersom jag upplever att jag inte kan lyfta benet på exakt samma sätt som tidigare. Mycket riktigt, läkaren kände en klar nedsatt styrka jämfört med högerbenet.

* Varm och torr vänsterfot. På grund av fel på det sympatiska nervsystemet (tror jag att det heter...) är min vänsterfot fortfarande jättetorr och varm. Den svettas inte, och det spelar ingen roll hur mycket jag filar och smörjer - den är snustorr ändå.

Dessutom har jag lite ont. Ibland kan det som stråla i hela vänsterbenet. Ofta har jag lite ont i närheten av den vänstra svanskotan. Det sistnämda är det jobbigaste. Jag har ingen aning om vad "ontet" beror på och det är sjukt irriterande. Det gör ont så att jag står ut, men ibland tar det emot på ett obehagligt och smärtsamt sätt om jag sträcker mig på något särskilt vis. Och då börjar jag oroa mig för att något är fel eller för att något ska gå fel i framtiden. På grund av att jag känner av min opererade rygg kan jag ha mina ups and downs.

Men jag kan leva med de här besvären. Jag mår bra. Bättre än innan jag opererade mig. Det är lätt att glömma det - och viktigt att påminna sig själv om det.

2 år efter op

Invaliditetsgrad fastställd

2009-02-27T00:36:00.003+01:00

I går kom ett samtal från mitt försäkringsbolag. Bedömningen av mina besvär är nu färdig och det motsvarar en medicinsk invaliditet på 6 procent.

Det kanske inte säger så mycket och det kanske inte spelar så stor roll. Men det känns ändå som... hur ska jag förklara det? Som en upprättelse, eller en bekräftelse. En bekräftelse på att jag faktiskt har vissa besvär. Det känns nästan som ett bevis på att jag inte ljuger när jag säger "aj" för att något tar emot och så vidare.

Jag röntgades för en vecka sedan - tvåårskollen efter operationen. Det är den sista kollen. Nu väntar jag bara på kontakt från min läkare i Linköping. Sedan är allt klart. Inga mer sjukhusbesök (såvida allt går bra) och ingen mer kontakt med försäkringsbolag (såvida allt går bra). Det känns helt sjukt. Sjukt för att det gått så fort. Och sjukt skönt.

2 år efter op

Då och nu

2008-11-14T20:17:00.010+01:00

Att träna är fantastiskt. Aerobics, spinning, jympa, skivstång, bräda, gym, yoga, core... Jag kan träna i princip vad jag vill. Det är någon övning i core och yoga som inte går helt optimalt och som jag får strunta i, men överlag fungerar allt över alla förväntningar. Det är nästan inte ett enda träningspass som går mig förbi utan att jag tänker på att det är helt otroligt att jag klarar av det.

Jag är stelopererad i ländryggen och jag tränar som aldrig förr.

För en månad sedan testade jag core för första gången efter operationen och det fungerade bra. Det var ett par övningar som blev för jobbiga för mig (höga och långsamma situps fungerar liksom inte), men det var ett skönt pass som jag tror är himla bra för att stärka musklerna i bålen. Senast för två veckor sedan testade jag rygglyften på gymet. Jag har inte vågat göra det tidigare, men nu hade jag sällskap och vågade med en kompis vid min sida. Och jag kunde! Det gick hur bra som helst. Jag orkade till och med mer än förr (jag är nog mer vältränad överlag nu) och det var så skönt.

Det är lite skillnad på bilderna ovan. Sjukhussängen och nu - som dag och natt. För ett år och åtta månader sedan blev jag glad när jag orkade gå tio meter längre på min dagliga promenad till brevlådan. Nu skuttar jag utan problem omkring på aerobicspsassen.

1 år och 8,5 månader efter op

I Sundsvall

2008-09-10T09:21:00.003+02:00

Goddagens, kära "skoliosare" och alla andra! Jag tror bestämt det behövs en uppdatering. För det händer grejer här.

1. Jag har flyttat till Sundsvall. Här läser jag till journalist och trivs jättebra.

2. Mitt ärr har bleknat. Visst syns det, men inte på samma utstickande sätt som tidigare.

3. Jag har hittat en underbar träning för ryggen - skivstång! Spinning och skivstång är alltså mina nya favoriter, som känns jättebra för ryggen. Jag har inte haft träningsvärk i varken rygg eller mage sedan jag opererades, men igår hade jag äntligen träningsvärk i ryggen efter skivstången! Här i Sundsvall har jag massor av träningskompisar, så vad jag än vill träna finns det sällskap. I slutet av veckan ska vi testa core. Jag har inte tränat det efter operationen, för jag är osäker på om det känns bra, men jag måste ju testa. För känns det bra, så är det världens bästa träning.

4. Jag funderar forfarande på om det är på grund av felaktig träning som jag får lite ont i ryggen ibland, närmare bestämt i vänstra sidan av ländryggen. Jag vet inte och jag vet inte hur jag ska få något svar på det...?

1 år och 6 månader efter op

Hur tränar jag rygg och mage på bästa sätt egentligen?

2008-08-04T21:45:00.003+02:00

Idag har jag testat spinning för första gången. Jag har aldrig svettats så mycket någon gång förut. Jag var blöt från hårfästet ner till tåspetsarna. Det rann från varenda del av min kropp och en stund ville jag bara dö. Så jobbigt var det. Det var det absolut värsta i träningsväg jag har gjort i hela mitt liv. Utan tvekan. Ändå vill jag göra om det. Det är nog väldigt bra när man kommer in i det och känner att man orkar mer. Bra träning för hela kroppen.

Annars funderar jag mycket på det här kring träning och ryggen. Den senaste månaden har jag haft ganska ont i min rygg. Jag har ont i vänstra sidan av ländryggen, långt ner. Det gör ont när mitt vänsterben är i vissa lägen. Jag misstänker att jag har ont på grund av felaktig träning. Jag har nämligen fått mer ont efter varje gång jag har gymat. Det irriterar mig, för jag vill kunna träna utan att få ont, såklart. Men det är jättesvårt med gymet, för jag vet ju inte om det är några maskiner som jag inte borde göra. Vissa kanske inte alls är bra för min rygg? Den maskinen jag misstänker att jag får ont av är en där man liksom vrider hela bålen, och det kanske inte är så bra? Ska testa att utesluta den nästa gång, men av rädsla för vad ryggen klarar, gör jag inga andra mag/ryggmaskiner, vilket alltså innebär att jag bara tränar armar och ben. Och det är ju trist. I konditionspassen gör jag situps (dock inte höga, eftersom jag blivit tillsagd att det inte är bra för mina muskler i ländryggen - tråkigt) och rygglyft och sådant som man gör på jympapass. Men det känns så oerhört lite mag/ryggträning!

Detta är svårt, för det är ju faktiskt inte så att jag kan fråga om råd på gymet. De kanske kan svara på vad som är bra och dåligt om man har ryggproblem, men de kan ju inte hjälpa mig med mitt specifika problem. Om de ens vet vad skolios är, så har de knappast kunskaper om just den skoliosoperationen som jag har gjort. Det kan jag inte tänka mig. Och även om de ger något råd, vet jag inte om jag skulle våga lita på det.

Har mailat Linköping idag och frågat kring detta. Hoppas jag får ett svar.

1 år och 5,5 mån efter op

Ingen tejpning den här sommaren!

2008-07-26T14:59:00.003+02:00

Förra sommaren var jag ju tvungen att tejpa mitt är. Den här sommaren låter jag ärret vara i solen. Ibland smörjer jag in själva ärret med den högsta solskyddsfaktorn jag har, bara för att jag inte är säker på om det fortfarande kan bli fult av solen... Men det ska det ju inte bli, det är ju ett halvår som gäller.

Det jag har märkt är att nu när övriga magen och ryggen fått lite färg, så syns inte ärret lika mycket som tidigare. Det blir lite jämnare färg. Dessutom har jag sedan förra sommaren haft skarpa ränder efter tejpen, vilket först nu håller på att försvinna.

Inom kort kommer bilder på hur mitt ärr ser ut nu.

1 år och 5 mån efter op

Att ha kunnat släppa tankarna lite

2008-06-17T13:05:00.004+02:00

Projektet är färdigt nu. Jag lämnade in det för drygt en vecka sedan och fick tillbaka det via posten idag. Det känns nästan som ett avslut - för jag kommer på mig själv med att jag faktiskt har släppt lite på alla tankar kring ryggen.

På grund av att jag under våren har skrivit skönlitterärt om min skolios + operation i delkursen Skrivprojekt i kursen Kreativt skrivande B, så jag inte kunnat släppa alla tankar som finns kring operationen. De har legat och gnagt och skavt. Jag har varit tvungen att ta fram jobbiga stunder för att få ner det på papper. Tankar om overkligheten om att det har gått så bra har blandats med tankar om orolighet för att något ska gå snett i framtiden. Skruvar som lossnar, rygg som åter kröks...

Det är jobbigt att hela tiden ha det i huvudet och hela tiden titta sig i spegeln och fundera på om jag inte blivit lite snedare ändå. Det tär på en att hela tiden tänka på det. Jag tror därför att det har hjälpt mig att skriva om det. Just nu känner jag mig ganska tömd, jag har inget mer att skriva om just nu. Kanske fortsätter jag en dag, men jag tror att jag lämnar just det här projektet bakom mig. Att ha fått ihop 36 A4-sidor skönlitterär text om detta gör att jag har det nedskrivet, jag behöver inte tänka på det längre. Och just nu lever jag mest som vanligt, utan att tänka så på min rygg. Det är skönt.

1 år och 4 månader efter op

Hur läget är nu

2008-04-27T22:32:00.004+02:00

Det är vår. Jag har hunnit med en resa till London och träningen har legat på hyllan sedan tre veckor tillbaka, på grund av att jag bara är sjuk hela tiden. Magsjuka, förkylning och så magsjuka igen. Jag hoppas det ger sig. Typ nu. I övrigt mår jag bara bra.

Så snabbt som ungefär en vecka från det att jag skickade in bilder på mitt ärr, tog det för mitt försäkringsbolaget att betala ut pengar. Jag blev chockad över den snabba behandlingen. För att folk ska slippa fråga, så kan jag redan nu säga att jag inte tänker gå ut med vilket belopp jag har fått. Men jag har fått ut ett belopp för vanprydande ärr, så nu vet alla som inte visste att det går att få efter en skoliosoperation (klart det går att få om man betalar en försäkring på sig själv!). Dessutom väntar jag på läkartid för att kunna fastställa eventuell funktionsnedsättning till en invaliditetsgrad. Det ska bli skönt när jag kan släppa det.

1 år och 2 månader efter op

Snowboardåkning går bra, det med

2008-03-31T01:21:00.009+02:00

Nu har jag varit i Sälen i några dagar och åkt snowboard för första gången sedan jag opererades. Jag trodde inget annat än att det skulle gå bra. Det enda jag var orolig över var om jag skulle kunna spänna bindningarna ordentligt (jag visste inte om jag skulle klara av den böjning som man gör i ryggen för att komma fram till högerbidningen när vänsterfoten redan är fastspänd).

Mina farhågor besannades: jag hade problem med bindningarna. Tack och lov har Sälenfjällen satt upp bänkar vid vissa liftars slut. Satt jag på en sådan nådde jag till bidningarna, den böjningen gick liksom bra. Men vid nedfarter utan bänkar fick min lillebror inför varje åk hjälpa mig att spänna fast högerfoten ordentligt.

Men brädåkningen gick kanon! Det sitter liksom i ryggraden (höhö...). Jag tog det dock lite lugnare än vanligt, dels för att jag den här gången inte använde hjälm (fåfänga och det är jättedumt, jag vet) men framförallt för att jag inte kände mig helt säker med ryggen. I alla fall, det var oerhört roligt och härligt att få åka snowboard igen!

1 år och 1 månad efter op

Dags att kontakta försäkringsbolaget

2008-03-16T22:16:00.005+01:00

Nu har det gått ett år, vilket innebär att det är dags att höra av sig till försäkringsbolaget om ersättning för "vanprydande ärrbildning samt eventuell invaliditetsersättning", som de så fint (?) kallar det. Jag har pratat med en vänlig kvinna på mitt försäkringsbolag och ska nu maila bilder på mitt långa ärr efter snittet och mina två små ärr efter lungdränagen. Dessutom ska jag skriva vad jag har för kvarstående besvär samt hur en dag för mig är och vad jag kan göra och inte göra.

Även om det mesta är positivt, så finns ju kvarstående besvär: känselbortfall exempelvis. Jag har fortfarande i princip ingen känsel på ett stort parti på magen, d.v.s. hela delen från navelhöjd och ut åt vänstersidan och ner mot låret. Jag har "märklig" känsel i vänstersidan (midjan), vänsterljumsken och vänsterlåret. "Märklig" känsel innebär att känseln är lite sämre, samtidigt som det gör ont om man trycker eller klämmer där. Min navel sitter inte exakt centrerat längre. När jag sitter med benen rakt fram så kan jag inte lyfta vänsterbenet lika högt som högerbenet, vilket märks extra tydligt i styrkedelen på aerobicsen. Jag har fortfarande en kall och en varm fot. Högerfoten är kall och normal, medan vänsterfoten är varm och den svettas inte, vilket gör att den är snustorr. Lustigt nog är även min mensvärk lite värre efter operationen. Det är främst i ländryggen och vänsterbenet som det känns värre. (Nu känns ju det konstigt att det skulle ha med operationen att göra, men det kom ju efter det. Och såsom kroppen hänger ihop så förvånar det mig inte.)

Och allt detta har jag nästan vant mig vid. Märkligt, va? Hur det kändes innan operationen minns jag knappt. Det är väl bra egentligen, men lite irriterande också.

Jag har hört blandade kommentarer om att få ersättning för till exempel ett ärr. Vissa tycker att det är konstigt att man kan få det, särskilt om ärret inte kommer från en olycka. Jag tycker att man absolut ska kunna få ersättning. Det är ju trots allt något man betalar en försäkring för - ifall något skulle hända. Och att ha grov skolios är inte alltid roligt. Eh, det är aldrig roligt snarare. Det är nog för de flesta så att man inte går omkring och tänker på det jämt och ständigt, men ibland kan det vara väldigt jobbigt. Ersättning tar inte tillbaka något, det tar inte tillbaka jobbiga tillfällen och det tar inte bort mitt ärr, men det blir ändå som något sorts plåster på såren, hur knäppt det än kan låta. Dessutom är det så att min försäkring inte har täckt någonting hittills - den har inte ersatt kostnader för dyr medicin, inte något för åtta dagars sjukhusvistelse, inte något för lång tids sjukskrivning. Kan jag då få ersättning för kvarstående besvär, känns det ändå lite bra, även om det aldrig kan ersätta fysiska ärr eller jobbiga stunder. Anledningen till att jag inte fått ut nåt för exempelvis medicin, är för att min skoliosoperation inte görs på grund av någon olycka. Och ingen sjukdom är det. Det klassas inte som något.

1 år efter op

Hjärnspöken trots positiv "ettårskontroll"

2008-03-14T17:20:00.006+01:00

Igår var jag i Linköping för att träffa min läkare, lite koll ett år efter operationen.

Läkarbesöket gick bra, ryggen ser ut som den ska, skruvarna är på plats, ingen övre krök har bildats. Egentligen som väntat, men samtidigt inte. Mina hjärnspöken säger mycket annat ibland. Därför är det oerhört bra att få träffa min läkare och inte bara höra, utan även se honom säga till mig att det ser ut som det ska. Jag måste få höra det. Helst varje dag, för jag glömmer så fort. Jag glömmer så fort att redan när jag kom hem igår och tittade på bilderna av mitt ärr (vi har fotat mig för att skicka bilder till försäkringsbolaget), såg jag bara min snedhet. Redan samma dag som ett positivt läkarbesök kommer alltså hjärnspökena! Jag är inte spikrak, men jag är fantastiskt mycket rakare än innan operationen - och jag vet ju att det är det jag bör titta på.

Hade jag gjorts ännu rakare, så hade det varit en större påfrestning för ryggraden och kanske hade den kompenserat genom att utveckla en krök i övre delen av ryggen som även den skulle behöva opereras i framtiden. Men framförallt hade man också behövt operera mig i ännu en kota i ländryggen. Tydligen skulle de flesta läkare av att titta på en röntgenbild av min ryggrad innan operationen, velat operera mig även i L4. Men detta hade försämrat min rörlighet betydligt idag. Jag hade fått betala ett högre pris för att bli rakare. Skulle det vara värt det? Troligen inte. Och jag vet att det är det här jag måste få in i hjärnan och tänka på. Särskilt när jag faktiskt ser så gott som rak ut med kläder på.

Men det går inte att undvika svackorna som kommer ibland.

(Bilder på hur ärret ser ut nu kommer inom en snar framtid.)

1 år efter op

Ett år senare

2008-02-28T12:38:00.002+01:00

28 FEBRUARI 2007

En grönklädd kvinna ger mig en spruta på handen och håller sedan en lugnande hand på min arm.

»Nu kommer det snart att snurra till lite i huvudet på dig», säger hon vänligt, utan att släppa taget om armen.

Jag är spänd inför hur det ska kännas. Jag lyssnar till ljuden av fotsteg och tickande utanför rummet och hinner tänka att jag tycker om människorna här. Innan allt blir svart snurrar det till i huvudet på mig en gång, två gånger, tre gånger.

* * *

När jag vaknar några timmar senare vet jag vad jag har varit med om. Jag vet att jag är på Universitetssjukhuset i Linköping och att jag blivit opererad för skolios. Men jag vet inte var på sjukhuset jag är. Uppvaket, gissar jag. Jag känner inte igen människorna.

»Operationen gick bra», säger någon.

Sedan somnar jag igen.

Nästa gång jag vaknar, är mamma och pappa vid min sida. De säger att läkaren sagt att jag har blivit jätterak och att allt har gått så bra. Jag försöker känna efter i ryggen. Det känns stelt och annorlunda och det gör lite ont. Medan mamma pratar med en läkare, berättar pappa för mig vilka elitserielag som är klara för att möta Leksand i kvalserien. Mamma och pappa stannar inte så länge. Jag är trött. Någon gång kommer läkaren som opererade mig och tittar till mig. Jag minns inte vad han säger till mig, men det är skönt att känna igen ett ansikte. Jag hör något om en punkterad lunga och en slang som måste sättas in, men jag tänker inte så mycket på det.

Min ena lunga punkterades under operationen. Det är fullt på intensiven, så jag får ligga kvar på uppvaket i ett dygn - vilket känns som dubbelt så lång tid. Kvinnor och män i vita rockar stressar runt. Vi är flera stycken som ligger i samma rum, med bara draperier mellan oss. Jag vill sova, men det är svårt. Med jämna mellanrum kommer sköterskor till mig för att ta tempen, ge mig en spruta och kontrollera att jag kan vicka på mina tår och lyfta på mina armar. Det känns som om jag blir störd så fort jag har somnat. Patienten bredvid mig bara kräks, en annan gråter och verkar ha förlorat ett barn. En tredje får berättat för dig att hans hjärta inte orkar längre och att han snart kommer att dö. Det känns overkligt att ligga några meter därifrån och höra. En fjärde bara skriker att han har ont och får snart höra att hans operation inte gick som förväntat - han måste opereras igen.

Jag vet inte vad klockan är. Jag har inget tidsbegrepp. Det känns som om jag har legat på uppvaket i minst två dagar. Det är en lättnad när två sköterskor från min avdelning kommer och hämtar mig. De ställer min säng och kopplar alla slangar och apparater tillrätta på rum 22 på barnkirurgen, allra högst upp i sjukhuset. Det är lunchtid, ett dygn efter att jag har opererats. Datumet är den 1 mars 2007 och resten av dagen är ganska dimmig till minnet.

* * *

28 FEBRUARI 2008

Vill bara somna om när jag vaknar. Är för trött för att stiga upp och vara seriös. Men jag gör det ändå. Dagens aktiviteter: försöka göra intervjuer till mitt reportage, ta en sväng på stan och ikväll köra stenhårt på aerobicsen. Det är lite annorlunda aktiviteter mot vad jag klarade för ett år sedan.

Jag har aldrig tyckt att årsdagar är särskilt speciella. Men det här datumet är lite speciellt. Det går inte att komma ifrån. Men overklighetskänslan är lika stor, om inte större, idag som för ett år sedan. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är jag som varit med om allt detta. Det är inte annat än att jag kan bli lite impad av mig själv...

1 år efter op

För ett år sedan...

2008-02-27T12:21:00.002+01:00

...lades jag in på sjukhuset för att operera mig dagen efter. Gud, att det kan gå så fort! Det trodde jag aldrig innan jag skulle genomgå allt.

Till vänster här på bloggen, om man scrollar ner lite, så finns det en rubrik det det står "JAG SKREV FRÅN SJUKHUSSÄNGEN". Där finns alla mina blogginlägg från veckan i min säng på Universitetssjukhuset i Linköping.

1 år efter op

Ocensurerade tankegångar

2008-02-19T11:30:00.002+01:00

Jag har hela tiden tänkt att den här bloggen ska vara ocensurerad. Sådana saker som vissa personliga detaljer kring sjukhusvistelsen kanske inte är det första jag berättar, men med ocensurerat menar jag mera att jag till exempel ska inte hålla inne med något bara för att det ska låta bra utåt. Jag ska inte heller göra något större än vad det är. Det handlar ju trots allt om hur det är ur min synvinkel. Och oftast är allt väldigt positivt.

Men ofta är det faktiskt så att jag ser mig i spegeln och bara ser den lilla snedheten som finns kvar, istället för att tänka på hur rak jag är till skillnad mot för ett år sedan. Mitt sätt att tänka är verkligen jättedumt. Men jag kan inte undvika att tänka på det. Jag vet inte om de som inte vet om min skolios skulle se att jag är sned. Men det spelar ingen roll, för jag ser det. Jag börjar även att se ett mönster: inför röntgen börjar jag tycka att jag är ännu snedare. Jag röntgades för drygt en vecka sedan och bad om att få se röntgenbilden. Det skulle jag väl aldrig har gjort, för nu har jag fått för mig att jag är snedare, att hela ryggraden tagit sig mer åt ena hållet. Jag tycker inte att jag ser så rak ut som jag gjorde direkt efter operationen. Men jag inbillar mig kanske? Jag har fått för mig att jag känner mig lite sned när jag står rakt och ihop med benen. Men lite sned kanske jag kände mig även för ett halvår sedan? Jag är ju trots allt inte sprikrak.

Fortfarande efter snart ett år kikar jag alltså i princip varenda dag på hur min midja ser ut. Jag känner ofta vid "kärlekshandtagen" vid ländryggen för att kolla så att inte ett veck har återuppstått i högersidan. Det har det inte, men jag måste ändå kolla. Ibland lutar jag mig framåt och känner på ryggraden, så att inte kröken går längre ut åt vänster. Och så märker jag att jag är ju faktiskt ganska rak ändå...

Jag blir lite irriterad på mig själv över dessa oroande tankar som återkommer. Men ärligt talat tror jag faktiskt att tankarna kommer att komma och gå i flera år framöver. Jag tror att det är svårt att låta bli. Tanken på att nåt skulle hända och att jag skulle behöva genomgå en ny operation med allt vad det innebär, den finns ändå någonstans där. Men trots sådana tankar är det ju fortfarande till helt klart största del bara positivt. Det gäller att påminna sig om hur det var innan operationen.

11,5 månader efter op

Modell efter skoliosoperation

2008-02-12T15:44:00.000+01:00

Josie Chapman från London kunde inte stå rakt, skriver Aftonbladet. Hon opererades för sin skolios och är nu modell. Läs artikeln här.

Plötsligt händer det

2008-02-06T20:24:00.000+01:00

På träningen idag låg jag där på golvet och gjorde plötsligt höga situps! Som om inget hade hänt! Sådana höga situps som jag för inte så längesedan skrev om att jag inte kunde göra.

Jag blev förvånad över mig själv. Plötsligt gick det. Det var dock (än så länge) lite tyngre än andra, inte lika höga situps, men jag kunde.

11 månader efter op

Jag tror bestämt att träningen numera är som vanligt

2008-02-03T17:42:00.000+01:00

Nu är det egentligen ingenting i träningsväg som jag inte gör på grund av försiktighet eller för att jag inte vågar med tanke på ryggen. Jag tränar inte på något sätt försiktigt längre. Jag går på aerobics där det är högt tempo och jag har tränat ett 90-minuters-pass med skivstång (Friskis&Svettis variant av bodypump). Ryggen hindrar mig inte direkt från något, bortsett från några styrkeövningar jag har skrivit om tidigare, men jag kämpar på och tror att jag till slut kommer att klara vissa saker. Andra saker får jag väl leva med att inte kunna göra. Yogan fortsätter jag gå på fast jag inte är så vig längre. Men det går nog lite bättre tror jag.

Jag måste påpeka att jag säkert hade kunnat haft det som vanligt med träningen något tidigare - om jag hade tränat regelbundet. Jag hade inte tid förra terminen. Nu har jag mer tid och tränar så mycket jag hinner.

Snart har det gått ett år...

11 månader efter op

Yoga

2008-01-15T23:44:00.000+01:00

Det var ungefär ett år sedan jag gick på yoga sist. Då hade jag väldigt svårt att slappna av och koppla bort allt runtomkring, för det enda som fanns i mina tankar var operationen.

Idag gick det desto bättre. Jag yogade igen, och jag har nog aldrig varit så avslappnad. Oerhört skönt. Däremot går inte alla övningar så bra... jag är inte lika vig längre, och dessutom har jag ännu inte någon särskild styrka i ryggen. Men jag tror att det är bra att fortsätta gå på yoga så ofta jag kan, för där tränar man ju upp smidighet, vighet, rörlighet. Jag är ganska övertygad om att exempelvis vigheten kan bli bättre. Jag hoppas det i alla fall. Desto värre är det med vissa vridningar... Tänk dig en stretchövning när du ligger på rygg på golvet, drar upp benen mot dig och sedan fäller dem åt höger/vänster. Jag har lite svårt att göra den. Jag får inte ner benen så långt och efter ett tag känns det inte bra i ryggen, så jag får dra upp benen igen. Det måste vara så att det blir någon vridning i nedre delen av ryggraden när man gör den övningen. Och med tanke på att jag trots allt är stelopererad där, så kanske det inte är så konstigt att det inte går. Lite irriterande är det, för jag minns att den övningen var väldigt skön.

Att det finns rörelser som jag inte kan göra som förr, är ju inget som hindrar mig i mitt vardagsliv på något vis. Men det kan ändå vara lite ledsamt att upptäcka att vissa rörelser är svåra.

Imorgon är det min tjugofjärde födelsedag. Jag är gammal. Åtminstone i skoliosoperationssammanhang... :)

10,5 månader efter op

Jo, jag funderar fortfarande

2008-01-11T15:42:00.000+01:00

Idag slog det mig.

Faktum är att man har gått in i min kropp, tagit bort ett revben, satt in titanskruvar och -stag i ryggraden på mig, flyttat ryggraden genom att räta ut kröken som fanns. Läs den fetstilta meningen en gång till, smaka på varje ord och tänk på innebörden.

Borde inte detta göra sjukt mycket ondare än vad det faktiskt har gjort?

Man har liksom flyttat på min ryggrad. Grejat och haft sig. Vad sjukt.

10, 5 månader efter op

Kommer jag någonsin kunna göra ordentliga situps?

2007-12-28T20:51:00.000+01:00

Jag var och tränade ett pulspass idag och på styrkedelen, så gjorde vi situps, där man gick upp ordentligt med överkroppen. Jag kan inte göra sådana. Jag kan göra små situps, men det går inte att komma upp högre. Hrm. Kommer det alltid att vara så? Kan jag träna upp mig även på den övningen, eller är det något i ryggen som gör det omöjligt? Jag antar att det bara är tiden som får utvisa. Men det är ju i ländryggen man jobbar på den övningen och det är där jag är opererad... Det är ju ingen stor grej, men lite störande är det ju, jag vill också göra ordentliga, höga, situps, precis som de andra bredvid mig på träningsgolvet.

Det är snart dags för röntgen igen. Eller snart och snart, den 11 februari ska jag göra skoliosröntgen på Falu Lasarett. Kallelsen kom idag. Det känns som om jag nyss var och röntgade mig. Men nu är det "ettårskontroll", röntgenkoll ett år efter operationen. Shit, vad tiden går.

10 månader efter op

Jag tar igen det jag missade...

2007-12-16T21:06:00.000+01:00

Igår kom jag hem från Paris. Det känns som om jag definitivt har tagit igen det där halvåret som jag "missade". I slutet av juli åkte jag till Tallinn. I slutet av augusti åkte jag till Cypern. I mitten av oktober besökte jag London. Och nu har jag varit i Paris. Från och med slutet av augusti har jag dessutom pluggat och jobbat häcken av mig. Tyvärr har jag inte hunnit träna så mycket som jag velat, men det ska bli andra bullar nästa termin.

God jul, gott folk!

9,5 månader efter op

Ur Jag är bra-boken den 21/3-07

2007-11-13T16:55:00.000+01:00

Mia Törnblom (personlig coach) tipsar i boken Självkänsla nu! om att skriva en Jag är bra-bok för att stärka självkänslan och må bättre. Varje dag ska man skriva minst tre saker under tre rubriker (Bra, Tack och Hjälp). Detta för att lyfta fram något bra man har gjort, för att känna tacksamhet inför det man har samt för att släppa lite av det man oroar sig för. Den 21 mars i år, fyra veckor efter operationen, skrev jag såhär:

BRA
Idag har jag försökt vara positiv.
Bra att jag försökt vara social.
Bra att jag testade att inte vila.

TACK
Tack för att L har varit här och gett mig reiki.
Tack för att jag läker bra.
Tack för min raka rygg.

HJÄLP
Hjälp mig att ta tag i att göra något kreativt när jag är sjukskriven.
Hjälp mig att orka.
Hjälp mig att inte tänka på smärtan.

Det är ganska roligt att titta tillbaka och se vad positiva tankar hjälper. För positiva tankar hjälper helt klart.

För två månader sedan sa jag att jag längtade till den dagen då jag kunde köra ett träningspass stenhårt och vara svettig från topp till tå. Igår körde jag ett sådant pass. Det var sjukt kul och jag var sjukt svettig och totalt slutkörd - precis som jag längtat efter. Jag hade säkert kunnat köra ett sådant hårt pass lite tidigare om jag bara tränat oftare och mer regelbundet, men det har jag inte haft tid med. Men nu är jag där.

9 månader efter op

Om vighet och begränsande hjärna

2007-11-09T16:01:00.000+01:00

Jag jobbar och pluggar för mycket, så jag har inte haft tid att träna på jättelänge. Men idag är jag ledig och gick iväg för att träna ett pass vid lunchtid, med basintensitet (eftersom jag inte har tränat på ett tag). Passet var dock utbytt till ett styrkepass. Jaja, lika bra att köra hårt, tänkte jag. Och visst gick det bra. Men jag kommer på att jag inte är lika vig som innan operationen. Inte för att det är något nytt (de första veckorna efter operationen kunde jag varken sitta i skräddarställning eller dra upp benen mot magen, vilket var fruktansvärt frustrerande), men det är när jag tränar som jag påminns om det.

Det var första gången idag som jag faktiskt hoppade över en övning på träningspasset. Det kändes lite för tungt, lite för läskigt och osäkert med ryggen... jag gjorde övningen två gånger först, så jag vet ju att jag klarar det, men ändå vågade jag inte göra det fullt ut.

En kompis berättade för mig att hjärnan och nervsystemet egentligen begränsar mer än själva kroppen. Alltså, efter en skada/operation/trauma så ligger ofta hjärnan och nervsystemet efter kroppsdelen i sig, hjärnan litar alltså inte på kroppsdelen i fråga trots att framsteg har skett och att kroppen troligen klarar det man nu ska göra. Det kan ta ett bra tag innan hjärnan vågar "lita" på kroppsdelen och sänder ut nya signaler till nerverna.

Intressant, tycker jag. För det känns som om det stämmer. Jag vet ju att min rygg ska vara lika stark som en normal rygg nu, men ändå kan jag fega lite ibland, som övningen jag hoppade idag.

Det var i vissa stretchövningar som jag påmindes om att jag är så fruktansvärt ovig! Jag börjar fundera på om jag någonsin kan bli lika vig som jag var innan operationen. Egentligen är jag helt övertygad om att jag kan bli det, det gäller nog bara att jag inte tränar i perioder, utan hela tiden, utan några veckors uppehåll. Jag ska göra mitt bästa...

8 månader efter op

Bloggen 1 år!

2007-11-02T13:06:00.000+01:00

Igår för ett år sedan var jag på Universitetssjukhuset i Linköping för första gången. Ett år sedan jag vaknade med en nervositet så stor att det inte går att beskriva. Ett år sedan jag fick beskedet från min läkare: jag måste opereras. För ett år sedan hade jag inte en aning om hur jag skulle må, känna eller se ut om ett år. Nu har det alltså gått ett år år sedan det läskiga beskedet och jag är opererad, jag är läkt och bortsett från några petitesser mår jag i princip som vanligt, bara lite rakare.

Idag för ett år sedan startade jag den här bloggen, för min egen skull, för att skriva ner mina oroliga tankar och frågor och för att dokumentera. Enbart för mig själv.

Bloggen är ju uppenbarligen inte bara för mig längre, utan tydligen för väldigt många, och det är jätteroligt. Jag fortsätter skriva så länge jag har något att skriva om. Med andra ord: troligen ett bra tag till, eftersom jag har något att skriva om för det mesta...

Tiden rusar iväg

2007-10-27T20:20:00.000+02:00

Imorgon är det exakt 8 månader sedan jag låg på operationsbordet - och det är helt... ja, helt sjukt att tiden kan gå så fort. Jag kom hem från London för en vecka sedan och när jag var där kom jag på mig själv, för första gången, att det faktiskt kan gå en hel dag utan att jag tänker på min rygg. Grejen är ju den att jag hela tiden kommer att tänka på operationen - när jag böjer mig ner (som numera går i princip lika bra som innan operationen, men eftersom det har tagit tid, kommer tankarna ofta att det är så skönt att vara som vanligt), när jag ska träna, när jag sitter och jobbar, när jag går genom säkerhetskontrollen när jag ska flyga (det piper inte, men jag får alltid för mig att det ska göra det) och framförallt ser jag ju ärret jämt. Men ändå kan det alltså nu gå en dag eller två utan att jag tänker på ryggen och operationen - och det är då, när jag märker att jag inte tänker på det, som det märks att det faktiskt har gått lite tid ändå...

(Psst, ser ni hon här ovan? Hon som är skapligt rak i ryggen. Det är jag.)

8 månader efter op

Oroliga föräldrar

2007-10-15T00:19:00.000+02:00

Jag blir alldeles rörd av oroliga mammor och pappor som har hittat den här bloggen och mailar mig med frågor. Ni är jättevälkomna, det är roligt med respons och jag svarar så gott jag kan utifrån mina egna erfarenheter. Under Frågor och svar har jag dessutom samlat lite svar på frågor som jag har fått.

7,5 månader efter op

Om att tänka på allt

2007-10-07T22:12:00.000+02:00

En kollega och jag satt och pratade idag och kom in på att jag varit i Linköping i fredags - så vi pratade mycket om sjukhusvistelser och sådant. Hon hade opererat sitt ben efter att hon ramlat av en häst, så vi pratade om att åka ambulans och att bli sövd och att vakna upp på uppvaket och att vara drogad och hur det känns när man ska gå igen och så vidare.

Jag kan inte sluta tycka att allt kring operationen och sjukhusvistelsen är fascinerande, häftigt och... jag har lite svårt att sätta ord på det. Innan operationen sökte jag information på nätet om skoliosoperationer, men ville ändå inte läsa för mycket, det blev läskigt. När jag såg ett reportage med en bild på en operation där läkaren höll i världens största verktyg som snarare såg ut att användas i en trädgård istället för vid en ryggoperation, så hade det det gått för långt. Då slutade jag söka information. Idag tycker jag att det är coolt att jag blivit "kluven mitt itu" (min läkares egna ord) och har inget emot att veta allt.

Ganska länge efter operationen stod jag mycket framför spegeln och tittade på min figur. Jag var livrädd för att bli snedare och förlora den relativt raka rygg jag hade fått. Jag kan fortfarande vara rädd för det, men jag står inte framför spegeln längre, kom jag på idag.

Ofta finner jag inte ord för känslorna om allt som har varit och fortfarande pågår. Fortfarande efter drygt 7 månader är det overkligt.

7 månader efter op

Återbesök i Linköping

2007-10-05T22:24:00.000+02:00

Jag var på återbesök i Linköping idag. Det var trevligt. Det är nästan som att komma hem. Eller nä, nu överdrev jag. Men det är roligt att komma tillbaka till Linköping, särskilt nu när allt känns så bra. Jag hade förstått att det skulle bli ett ganska positivt besök, men jag kunde ändå inte låta bli att vara lite nervös... man vet ju aldrig. Men det var långtifrån lika nervöst som de två andra gångerna jag åkt dit - första gången när jag skulle få operationsbeskedet och andra gången när det var dags för operation.

Efter läkarbesöket hade jag plötsligt massor av positiv energi. Allt ser bra ut i ryggen, och det är ju skönt att höra. Känselbortfallet är inte särskilt konstigt, utan helt naturligt eftersom jag är öppnad där jag är öppnad. Att jag har fått tillbaka pyttepyttelite känsel på magen är positivt. Det betyder att jag troligen kommer få tillbaka känseln som vanligt både där och på låret, men det kan ta ett tag. Två år kanske.

Jag vet faktiskt inte hur många grader jag är (jag struntade i att titta på det på röntgenbilden nu), och jag försöker att inte bry mig om det heller. Det spelar liksom ingen roll. Det är alldeles för mycket fixering vid grader Cobb och jag blir bara orolig om någon mäter mig 20 grader och någon annan 29. Jag är bra mycket rakare än innan operationen, mina kläder sitter sjukt mycket snyggare, jag går bättre och jag mår bättre - det är vad som spelar roll.

Mitt ärr är tydligen otroligt fint, vilket jag själv inte förstått tidigare. Tydligen brukar det vara tre gånger bredare på magen än vad mitt ärr är. Ärret är helt klart ett av de finaste min läkare har sett och det är ju roligt att höra.

Mamma och jag åkte till Linköping redan igår och sov på hotell till idag. Imorse när vi precis vaknat och skulle börja göra oss i ordning ringde telefonen. Det var min systers pojkvän. De fick en son imorse! En omtumlande dag. Jag har gått i någon konstig bubbla av lyckorus... Jag har blivit moster till en söt pojke (har varit på BB två gånger sedan jag kom till Falun i eftermiddags...) och återbesöket kändes jättepositivt.

7 månader efter op

Mera träning

2007-09-23T18:13:00.000+02:00

Jag måste bara säga rent ut sagt att faan, vad det är underbart att träna igen!

Snart 7 mån efter op

Om träning

2007-09-19T20:41:00.000+02:00

Det är så roligt att känna att det går bättre för varje träningspass. Idag körde jag mitt tredje pass och det är jättetydligt att det går bättre och bättre för varje gång. Då menar jag inte främst att jag orkar mer, utan mer att rörelserna - både i konditionen och i styrkan - fungerar bättre och bättre. Jag vågar nog mer också. Situps och armhävningar var läskigt första gången. Likaså att springa. Det är fortfarande ovant och känns lite konstigt i benen, men det fungerar bättre. Och när jag cyklade hem från träningen slog det mig plötsligt att jag cyklar som vanligt. Fort. Och guppen känns inte det minsta i ryggen. Det är jättekul att märka sådant här, fortfarande. Det blir träning igen redan imorgon. Det är så skönt att få träna igen.

6,5 månader efter op

Aktiv

2007-09-16T22:18:00.000+02:00

Ju längre tiden går, desto mindre kommer jag förmodligen att blogga här. Livet blir ju mer och mer normalt. Ryggen likaså. Jag tycker visserligen att allt har varit ganska normalt rätt länge nu, men jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig exakt som förr. Kroppen är ju annorlunda, och även om jag kan lyfta och röra mitt vänsterben som vanligt nu, så är inte känseln exakt som på högerbenet. Känseln på magen visar inga större tendenser till att komma tillbaka än heller, men det här är saker som jag numera helt har vant mig vid.

Till skillnad mot för tre månader sedan, då jag fortfarande var helt sjukskriven, är jag nu så aktiv att jag ständigt måste titta i kalendern för att inte missa något. Jag pluggar en skrivarkurs i Gävle, jobbar extra på mitt vanliga jobb i Borlänge och bor gör jag fortfarande i Falun. Det blir mycket tid som går åt till tåg- och bussåkande, alltså. Men det är helt okej. Dessutom har jag ju kommit igång med träningen. Efter första träningspasset hade jag lite ont runt en kota ovanför vänsterskinkan. Det gjorde fruktansvärt ont exempelvis när jag böjde mig till golvet. Nu är det nästan bra. I onsdags körde jag mitt andra träningspass och kände inte av ryggen alls efter det. Jag ska börja simma igen också, när jag nu ska ha tid med det.

Återbesöket i Linköping är framflyttat till den 5 oktober. Jag har röntgat mig på hemmaplan nu i alla fall och hoppas innerligt att allt ser ut som det ska. Återbesöket i Linköping ser jag fram emot. En annan sak jag ser fram emot är hockeysäsongen som börjar imorgon! Nu kommer jag inte bara befinna mig i Falun, Gävle och Borlänge varje vecka, utan även i Leksand...

6,5 månader efter op

Skål för Johanna!

2007-09-02T12:58:00.000+02:00

Igår var det Festen med stort F. Festen som jag tjatat om i över ett halvår. ("När det har gått ett halvår efter operationen och jag är läkt, då jävlar ska vi ha fest!") Från att fler än hälften av dem som skulle komma droppat av och jag trott att vi bara skulle bli fem-sex stycken, droppade folk på i sista minut och vi var tolv stycken i min lägenhet som firade att min rygg är läkt. Hur kul som helst. Det var min kväll igår. Jag fick blommor och vin av mina kära vänner och vi dansade en hel del när vi väl kom ut på krogen.

Och idag mår jag oförskämt bra.

6 månader efter op

6 månader har gått!

2007-08-29T22:56:00.000+02:00

Tillbaka på träningsgolvet! Jag har tränat idag! Det första riktiga träningspasset sedan... januari, eller något. Jag börjar på lätt nivå med baspass på Friskis & Svettis, vilket känns helt rätt (jag kommer fortsätta på den lätta nivån ett tag). Det gick bra, särskilt konditionen. Vid styrkeövningarna känns det ju att mina muskler inte är så stora längre (inte så konstigt), och att göra rygglyft kändes lite konstigt. Jag vågade inte ta i så hårt. Jag har ont i vänsterskinkan och längst ner i ryggen, alldeles ovanför rumpan. Vet inte vad det beror på, men det andra ontet jag skrev om i förra inlägget, är i alla fall borta.

Idag är det alltså exakt 6 månader sedan jag låg på operationsbordet och gjorde det, förhoppningsvis, största ingreppet i hela mitt liv. Allt känns faktiskt fortfarande ganska overkligt och att det redan har gått ett halvår är jättekonstigt och vad jag har varit med om är lite hissnande att tänka för mycket på ibland. Känslorna är svåra att beskriva, förmodligen mest för att det känns så overkligt. Det är ungefär som före operationen, när jag berättade för folk att jag skulle opereras. Det kändes som om jag pratade om någon annan. Det är nästan så det känns nu, förutom att jag har ett ärr som bevis på att jag faktiskt har gjort det jag påstår att jag har gjort.

Det var till och med så att jag blev lite sentimental där på träningsgolvet. För ett halvår sedan gick jag med gåbord, det kändes som om jag bar en korsett och för fyra månader sedan kom jag inte ens ner på golvet utan att hålla i något. Nu tränar jag igen. Häftigt, när man tänker på vad som är gjort i min rygg.

Nu hoppas jag bara att allt står till som det ska i ryggen. Samtidigt som jag ser fram emot återbesöket om fyra veckor, så är det lite läskigt. Tänk om jag råkar ha blivit pyttelite snedare? Det ska jag ju inte ha blivit, men man vet ju aldrig. De oroliga tankarna återkommer, dock inte särskilt ofta. Undrar om de någonsin kommer sluta återkomma?

6 månader (26 veckor) efter op

Ont

2007-08-27T21:45:00.000+02:00

Ont i ryggen har jag i princip aldrig - det har jag inte haft på jättelänge. Men nu är det faktiskt tredje dagen på rad som jag har ont. Igår och i förrgår har det inte varit någon fara, men ikväll känns det i ryggraden för varje steg jag tar. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska bli orolig och börja fundera. Det borde ju inte vara något, men för minsta lilla kommer tankarna fram. Har jag helt enkelt hållit igång för mycket med vattenjympa och dans veckan som gick? Borde jag ta det lugnare? Eller har något hänt i ryggen?

Fick tid för återbesök i Linköping idag. 27 september ska jag dit och det ser jag fram emot.

25 veckor och 5 dagar efter op

Det roliga ärret och folks blickar

2007-08-25T14:03:00.000+02:00

Såhär ser mitt ärr ut nu. Själva ärret är ju helt okej, men det är just nu extra framträdande på grund av solbrännan och den vita randen efter tejpen som skyddat ärret mot solen. Det ser lite roligt ut.

Jag kom hem från Cypern imorse. Det har varit en otroligt skön vecka där ryggen inte har hindrat mig från något. Varje dag har jag solat, badat, simmat och vattenjympat. Nästan varje kväll har jag dansat. En natt (eller 03-05 räknas kanske som morgon...?) tokdansade jag konstant i två timmar och drack bara vatten emellanåt - vilket ju helt klart är ett hårt träningspass och därmed har jag ju nästan brutit min symboliska handling om att köra första träningspasset på dagen 6 månader efter operationen. (Fast det blir ett "riktigt" träningspass den dagen ändå.)

Ärret har tejpats noggrannt. Tidigare under sommaren har jag bara legat på mina föräldrars gård och solat, så det här var första gången jag gick i bikini offentligt efter operationen. Och jäklar vad folk glor på mig... det är jättetydligt att deras blickar riktar sig till min tejp som täcker ärret. Två personer har frågat. En kille kom fram och sa "what happened to you?" och sa bara "but you're ok now?" när jag sa att jag opererat ryggen. Min kompis kollega sa "vad har du gjort där?" och för henne fick jag förklara lite mer detaljerat.

Jag har inga problem att berätta varför jag har ett så lång ärr. Det är helt okej att folk frågar, jag föredrar nästan det framför blickarna. I början hade jag inte heller några problem med att folk tittade efter mig, men på femte dagen började jag bli lite irriterad över alla blickar. Människor är inte direkt diskreta - först tittar de frågande och nyfiket på magen/sidan/ryggen ett tag, sedan upp på mitt ansikte som om de skulle få ett svar där. Nästa gång någon glor kanske jag ska dra historien om att jag blivit biten av en krokodil eller något...

25 veckor och 3 dagar efter op

Nästan ett halvår efter op: mot Cypern!

2007-08-15T17:30:00.000+02:00

Det märks så tydligt att det nästan har gått ett halvår. Jag tog mitt första dopp i sjön häromdagen och jag simmade. Det kändes som vanligt, åtminstone med bröstsimmet. Senare på kvällen stod jag på dansgolvet på Harrys och dansade en hel del. Det kändes som vanligt. Jag cyklade alla åtta kilometer hem till mina föräldrar. Det kändes också nästan som vanligt, förutom när jag står upp och trampar - då går det inte riktigt lika bra att trampa runt med vänsterbenet. Men det är en petitess. Dessutom är jag övertygad om att jag kommer att träna bort det.

Jag hade tänkt att det absolut inte skulle bli någon solsemester för mig det här året, med tanke på ärret. Det skulle ändå vara så jobbigt att hålla på att tejpa och jag visste inte om jag skulle orka sitta stilla så upprätt i ett flygplan så länge. Det kändes onödigt helt enkelt. Men det var några månader sedan jag tänkte så... Nu känner jag mig ju helt okej, så det är klart att jag kan åka på solsemester. Igår bokade jag en resa till Cypern. Jag åker på fredag och hälsar på en kompis som jobbar där. Att tejpa ärret är inte jobbigare än att smörja in sig med solkräm, så det är klart att det inte kommer att bli några problem. Jag tejpar dubbelt med tanke på den starka solen, för säkerhets skull, bara.

24 veckor efter op

Nedräkning

2007-08-08T11:26:00.000+02:00

Det är bara tre veckor kvar idag. Tre veckor till det har gått 6 månader och då läkningstiden är slut alltså. Tre veckor till jag kan börja träna igen. Förmodligen är det så att det inte är så viktigt på själva dagen, men jag gör det viktigt, för mig är det symboliskt. 6 månader efter operation firas med fest på lördagen... Då kommer folk hit och sedan ska jag skaka mina lurviga på dansgolvet i natten. Bara för att.

23 veckor efter op

Hjälp, är känseln påväg tillbaka?!

2007-07-30T18:31:00.001+02:00

Plötsligt idag kändes det jättekonstigt på en bit av magen där jag inte haft någon som helst känsel efter operationen. En konstig känsla som jag har svårt att beskriva. Men det har gått fem månader sedan operationen och jag har verkligen vant mig vid att inte ha någon känsel där, därför känns det extremt konstigt nu när jag tror att jag känner lite, litegrann. Jag hoppas det är känseln som är påväg tillbaka... (Men då får den gärna komma tillbaka i ljumsken också.)

En månad kvar till träning nu. (Fast jag måste erkänna att tokdansade på båten natten till i fredags, men jag tror att det är lugnt - det kändes ju okej... Ops?)

21 veckor och 5 dagar efter op

Frisk, nästan

2007-07-29T23:58:00.000+02:00

Nu har jag haft semester i en vecka. Veckan har tillbringats på ett stormande Östersjön och i ett vackert Tallinn tillsammans med en vän. Inga problem att resa eller att gå omkring hela dagarna, kan jag tala om. Fötterna blev lite trötta, men ryggen bryr sig inte.

Sista veckan innan semestern gick jag upp och jobbade full tid - och det var inga problem.

Frisk alltså, nästan. Har åkt på världens halsinflammation och fick åka till akuten idag, för andra gången den här sommaren. Men nu har jag fått både antibiotika och smärtstillande, så att jag efter två dygn utan mat äntligen kan få i mig lite föda igen...

21 veckor och 4 dagar efter op

Jag känner var jag saknar revben

2007-07-16T08:24:00.001+02:00

Jag vet ju att det togs ett revben från mig under operationen, som sedan användes för att stabilisera ryggraden. Men var detta revben togs vet jag inte, jag har bara fått höra att det är det tioende revbenet och det säger mig inte så mycket.

Men nu har jag hittat stället. Precis under bh-bandet, på vänstersidan, känner jag att det fattas ett revben, jag kan trycka in huden lite utan att det finns ett ben som tar emot. Känner jag på motsvarade sida sitter det ju ett ben där. Det var en kul upptäckt och en kompis på jobbet blev alldeles fascinerad, kände och skrattade. Jamen, det är ju alldeles fantastiskt trevligt att man kan underhålla. ;)

19 veckor och 5 dagar efter op

Från 2 till 4 till 6,5 timmar

2007-07-11T17:17:00.001+02:00

I två veckor jobbade jag 25%. Det kändes fånigt lite. Nu har jag snart jobbat 50% i två veckor. Det känns också lite. Nästa vecka går jag därför upp på 75%, vilket är min normala arbetstid. Med tanke på att jag idag efter mina fyra timmar stannade en timme och käkade lunch och därefter åkte till en kompis och satt och fikade i ett par timmar, är det ju tydligt att 75% inte är några problem.

Tiden går fruktansvärt fort. Snart har jag semester. Sedan är jag läkt.

19 veckor efter op

Rörligheten efter drygt fyra månader

2007-07-05T10:53:00.000+02:00

Min rörlighet är väldigt, väldigt bra. Det är svårt att tala om framsteg, de är ju inte längre så tydliga att jag märker dem direkt, utan det är snarare så att jag plötsligt kan tänka att "det här går lättare än för en månad sedan". Dessutom är det nu en vana att vara som jag är - hur var jag egentligen innan? Häromdagen klättrade jag från framsätet i bilen, bak till baksätet och det var ett sådant tillfälle som jag tänkte att det hade varit svårare att göra för en månad sedan. Nu var det inga problem förutom att det var i något läge vänsterbenet inte riktigt ville lyfta ordentligt, men det är egentligen petitess. Rörligheten är bra.

Musklerna i benen är dock inte särskilt stora, så jag får kämpa lite när jag resa mig från marken och inte har någon eller något att hålla i. Det är dock också en petitess. Det blir bättre hela tiden och när jag får börja träna lär det ju bli bra mycket bättre.

Halvtid har jag förresten jobbat i en vecka nu, och det går hur bra som helst, jag märker ingen skillnad på att jobba två eller fyra timmar.

18 veckor och 1 dag efter op

Kompis med taxichaffisarna i stan

2007-06-29T14:47:00.000+02:00

Trots att det är lite omständigt med taxibokandet, så funderar jag på att fortsätta taxiåkandet lite till istället för att ta mammas bil. Det skiljer ju en del i kostnader... Dessutom börjar telefonisterna veta vem jag är, jag behöver oftast inte uppge personnummer längre utan det räcker med att säga att jag heter Johanna och att Försäkringskassan betalar min taxi, så vet de mellan vilka adresser jag ska åka. Inte nog med det - jag känner mig nästan bundis med ett par-tre stycken av taxiförarna, haha! De vet precis vad jag jobbar med, de vet vad jag har gjort med ryggen, de har koll på var mina föräldrar bor (eftersom de skjutsat dit mig soliga dagar) och att jag inte så sällan vill hoppa av på Stora torget för att luncha eller fika med en kompis.

Men det är jobbigt att åka taxi när det blir fel med tider och när det inte kommer en bil, utan en taxibuss. Det har hänt en eftermiddag tidigare, men idag fick jag buss både till och från jobbet. Att åka taxibuss funkar, men det är inte särskilt skönt, för att sitta i en taxibuss innebär att jag sitter och spänner mig i 90 graders vinkel. Det är okej att sitta så på en stol, men i en bil blir det obekvämt. Då kan jag lika gärna ta en vanlig buss... Så nu ska taxibolaget även veta att jag vill ha en personbil, ingen buss. Vi får väl se hur det funkar...

17 veckor och 2 dagar efter op

Träningsvärk, cykling och känsel

2007-06-26T18:31:00.000+02:00

Det var evigheter sedan jag tränade, så träningsvärk hör ju inte direkt till vanligheterna för mig. Men idag har jag träningsvärk. Och nej, jag har inte tränat, det får jag ju inte... Men jag var ute och promenerade i ungefär en och en halv timme igår. Idag känns det både i ben och rumpa och det känns riktigt bra att ha lite träningsvärk. Jag längtar till jag får börja träna på riktigt igen.

Jag behövde handla idag, men hade ingen som kunde skjutsa mig, och gå hem med matkasse skulle nog bli lite för mycket bärande. Då kom jag på att jag kunde gå med cykeln och hänga kassen på styret. Perfekt. Jag testade att cykla lite också - det har jag inte gjort sedan operationen. Det var ovant att cykla och det var lite läskigt att stå, för vänsterbenet klarar jag inte riktigt av att ta i med på samma sätt som högerbenet - det var lättare att sitta. Men att cykla gick bra, förutom att det inte var någon luft i däcken...

Idag tänkte jag på vänsterbenet (låret). Förr var jag ju överkänslig. Det tog ca 10 veckor innan jag började känna att överkänsligheten blev bättre och övergick till något annat. För ett tag sedan märkte jag även att känseln är olika på de olika låren. Höger är precis som vanligt, men på vänsterlåret där man tidigare knappt kunde nudda mig för att det gjorde så ont, har jag nu väldigt dåligt med känsel på ytan (trycker man gör det istället lite ont). När jag exempelvis duschar vänsterlåret känner jag inte riktigt vattnet eller värmen/kylan. Att lyfta benet är dock nästan precis som vanligt numera. Ingen förbättring med känselbortfallet på magen/ljumsken. Tror jag inte i alla fall - jag har nog nästan vant mig.

16 veckor och 6 dagar efter op

Det här med att börja jobba...

2007-06-20T15:27:00.000+02:00

Efter tre dagar på jobbet börjar det kännas okej, det är skönt att göra lite nytta. Och nästa vecka kan jag definitivt, utan någon tvivel, gå upp på halvtid. Men idag hade jag rehabiliteringsmöte (eller vad man ska kalla det) på jobbet och de låter mig inte gå upp i tid än! Det är ju verkligen skrattretande. Minst två veckor till tycker rehabkvinnan att jag ska gå kvar på 25%, totalt tre veckor alltså, vilket känns rent fånigt med tanke på hur mycket jag klarar att göra på min fritid. Som exempel var jag och en kompis runt och turistade i Dalarna i sju-åtta timmar igår. Skulle jag då inte klara av att vara på jobbet i fyra timmar?

Rehabkvinnan undrade vad min läkare säger om att börja jobba mer, men han säger ingenting om det - det är ju jag som känner hur det känns i kroppen och om det funkar, det är jag som avgör vad jag klarar och inte klarar. Och jag vet att jag klarar mer. De som opereras i skolåldern går ju dessutom tillbaka till skolan på halvtid efter 4-6 veckor. För mig har det gått 16 veckor nu...

Jag är glad att de bryr sig och jag har absolut inte något emot att vara ledig långa dagar, men det känns som sagt fånigt att gå hemma när jag vet att jag kan jobba. Men en vecka till på 25% har jag gått med på, sen får det vara nog.

16 veckor efter op

Åter i arbete

2007-06-18T10:43:00.000+02:00

Jaha, då har jag avklarat första arbetsdagen. Det känns skitfånigt att jobba bara två timmar om dagen, så jag går nog upp på halvtid redan nästa vecka, hur gärna jag än skulle vilja vara ledig dygnet runt. Jag är nämligen helt säker på att fyra timmars jobb om dagen inte är några problem för mig, men alla tjatar om att det är bättre att börja för lätt än för hårt, så jag kör väl på det.

Taxi från Försäkringskassan känns också ganska fånigt att ha, trots att jag vet att det skulle vara jobbigt att åka buss ända till Borlänge. "Jag trodde du skulle komma och hoppa på kryckor", sa taxichauffören till mig, så jag fick ju förklara varför jag skulle ha taxi. Det kändes nästan lite pinsamt att bli avsläppt i taxi utanför porten på jobbet. Det blir nog bara taxiåkning i två veckor, sedan tar jag mammas bil då hon får semester, för även om det blir dyrare, så är det tusen gånger skönare att ha egen bil... Dessutom är det faktiskt bekvämare för ryggen att köra själv, än att sitta i taxibilens obekväma säte.

15 veckor och 5 dagar efter op

En varm och en kall fot

2007-06-13T19:34:00.000+02:00

Jag har fått klarhet från min läkare angående att jag har en varm och en kall fot. Den högra foten är kall (normaltempererad) och den vänstra är varm och torr (den svettas inte). Detta beror på att man vid operationen har skadat det sympatiska nervsystemet. Detta brukar tydligen bli bättre med tiden. Jag som alltid har kalla fötter tycker att det är ganska skönt att den vänstra foten är varm och skulle gärna låta det gå över till högerfoten också...

15 veckor efter op

Krock

2007-06-07T23:05:00.000+02:00

Idag har jag röntgat ryggen. Igen! Den här gången var det för att min bror och jag var med i en bilolycka. Vi blev påkörda från sidan - rakt in i bildörren där jag satt. Det blev en rejäl smäll och jag blev förstås riktigt orolig för ryggen. Några timmar efter olyckan åkte vi därför till akuten där jag fick träffa läkare och röntga ryggen med tanke på den operation jag har gjort. Tack och lov visade bilderna inga förändringar från bilden jag tog i april (en grundligare jämföring av bilderna ska göras, men det bör inte vara något). Däremot har jag ganska ont i ryggen efter smällen, jag hoppas att det går över.

14 veckor och 1 dag efter op

Sommartejpat ärr

2007-06-06T20:07:00.000+02:00

Nu har det varit ordentlig sommar i några dagar och jag har tejpat ärret, eftersom det inte får vistas i solen på minst 6 månader, om jag minns rätt. Det ser ut som på bilden. På magen "korvar" det sig efter ett tag i och med att jag sitter ibland, går och står, men på ryggen håller det sig fint (det slutar alldeles under håret där, även om det är lite svårt att se). Det finns ju något så smart som hudfärgad kirurgtejp med UV-skydd, så det använder jag. Men eftersom den sitter ruskigt hårt direkt på huden, så har jag en vit kirurgtejp under, som är någotsånär behaglig att dra bort.

Även om det är lite bökigt att behöva tejpa ärret hela tiden, så är det ju egentligen inte jobbigare än att smörja in sig med solskyddsfaktor. Och inte bryr jag mig att jag har fyrtio centimeter tejp på kroppen heller, det struntar jag faktiskt fullständigt i.

14 veckor efter op

Prata med andra opererade

2007-06-03T22:58:00.001+02:00

Det är väldigt skönt att få prata med andra som har gjort samma operation, för att se hur allt var för dem, om man har lite samma "problem" och så vidare. De flesta är ju yngre än jag när de opereras, men nu har jag äntligen hittat en jämnårig, som också opererades i ländryggen, dock för två år sedan, men det är bra att höra hur det var för henne eftersom hon är opererad i samma kotor som jag (dock en mindre) och öppnad framifrån, precis som jag.

Hon beskriver också att känseln var lite annorlunda i benet efter operationen, att hon hade lite ont i benen till och från ganska länge, lite känselbortfall och så vidare. Känns positivt att höra att sådant där vanligtvis försvinner med tiden.

Något som jag har lagt märke till efter operationen är att jag ofta är väldigt kall om högerfoten medan vänsterfoten är hur varm som helst. Hela högerbenet har egentligen lite lägre temperatur då och då. Jag har inte kunnat säga om det har med operationen att göra eller inte, men nu fick jag höra att den här tjejen hade samma problem, men att hon inte har känt något på ett halvår nu. Undrar hur kroppstemperaturen kan bli så olika på höger och vänster sida? Det är ju inte något som stör avsevärt, men det är ju positivt att höra att även det bör försvinna.

Allt är relativt, men i övrigt kan jag ju säga att jag känner jag mig väldigt normal.

13 veckor och 4 dagar efter op

Snart dags för jobb

2007-05-29T11:37:00.000+02:00

Snart är det dags att börja jobba igen, på deltid. Egentligen har jag känt ganska länge att jag skulle kunna börja 25%, men jag har inte kunnat ta tag i det förrän jag har fått svar från min läkare att allt såg okej ut. Eftersom jag inte jobbar på samma ort som jag bor på, så måste jag åka buss ganska långt för att ta mig till jobbet. Det funkar inte riktigt med ryggen än - det är för långt att sitta så upprätt som man gör i en buss. Därför håller jag nu på att ansöka om att få taxi från Försäkringskassan till och från jobbet.

Det här med att jag tycker att jag har sett snedare ut... Just nu börjar jag tro att det är rätt psykiskt. De senaste dagarna (när jag vet att jag inte är särskilt mycket snedare) tycker jag nämligen att jag är himla rak igen. Tyvärr har min navel hamnat en centimeter för långt åt höger efter operationen och detta gör nog att jag upplevs lite snedare - för drar jag huden lite så att naveln hamnar på mitten, så ser jag rakare ut. Det är ju himla typiskt när jag äntligen slutat ha komplex för min sneda rygg, att jag har fått ett nytt komplex i naveln som inte längre är centrerad...

12 veckor och 6 dagar efter op

Lättnad!

2007-05-24T18:01:00.000+02:00

Det tog sex veckor att få svar från min läkare angående mina röntgenbilder som visar att jag är 29 grader till skillnad mot 17 grader efter operationen - men idag kom svaret! Och nu orkar jag inte tänka på att det tog tid att få svar, utan att jag har fått ett svar, SOM ÄR POSITIVT.

Allt ser bra ut. Att jag är 29 grader stämmer inte, det är en felmätning. Min läkare menar att jag är 20 grader. Så nu säger jag att jag är runt 20 grader, och jag är nöjd och glad och lättad. Allt ser bra ut. Jag kan sluta oroa mig!

Ärligt talat tror jag att en viss oro kommer att finnas i flera år framöver. Men nu känns det skönt att kunna fokusera på framsteg och framtid.

12 veckor och 1 dag efter op

Halvvägs

2007-05-23T16:19:00.000+02:00

Läkningstiden efter min operation är sex månader. Idag är det 12 veckor sedan jag opererades - tre månader alltså. Det betyder att om allt har läkt som det ska och inget har hänt i ryggen, så har jag "bara" halva tiden kvar till skelettet är färdigläkt och jag får börja träna, bära och springa igen. Jag säger "bara", därför att de här första tre månaderna har gått väldigt fort, trots att det ibland har varit kämpigt, humöret stundtals åkt bergochdalbana och att oroliga tankar ständigt virvlar omkring i min hjärna, fortfarande.

Men det har gått 12 veckor och jag rör mig i princip normalt, om än ibland lite försiktigt givetvis. Min gång är normal, men annorlunda än tidigare eftersom benen plötsligt är lika långa och höfterna mer jämna. Framsteg görs fortfarande. Eftersom jag är så danssugen har jag inte kunnat låta bli att testa att köra lite försiktiga moves hemma i lägenheten och jag kan röra höfterna utan att det gör ont (och vad häftigt att rörelserna blir lika åt båda hållen, istället för att ena höften ska vicka mycket mer). Dessutom var jag på bröllop i helgen och tog en väldigt försiktig bugg med pappa.

Jag tycker att jag rör mig så normalt nu att det ibland blir jobbigt när jag blir trött i ryggen och måste inse att jag bör ta det lugnt också. Att lägga sig rakt upp och ner och vila är tråkigt. Det tar emot att säga nej till saker på grund av ryggen, men ryggen och benen orkar inte jättelänge, och det är ju inte så konstigt: det är ju 12 veckor kvar av läkningsperioden.

Men de tre första månaderna är avklarade och de har gått fort. De tre sista månaderna borde dessutom både bli lättare och rusa iväg snabbare, eftersom jag kan och orkar så mycket mer än för bara några veckor sedan. Nu håller jag bara tummarna för att när jag får prata med min läkare (när nu det kan tänkas ske...), får jag ett positivt besked så att inget mer behövs göras med min rygg, och så att jag någon gång i slutet av augusti kan börja vara som vanligt igen...

12 veckor efter op

Ett steg framåt...

2007-05-21T14:00:00.000+02:00

Det är lite jobbigt att ringa till sjukhuset i Linköping, för jag känner mig såå tjatig. Jag vet att jag inte ska känna så, men det kan inte hjälpas. Innan jag hann ångra mig, tog jag plötsligt tag i det idag och slog numret till Landstinget Östergötland. De kunde inte koppla till en läkare, utan jag var tvungen att gå via en mottagning. Så jag pratade med en sköterska på ortopedmottagning och förklarade mitt fall (opererades för skolios den 28 februari och att jag röntgades på hemorten efter sex veckor och att det visat sig att jag blivit snedare och att jag nu vill prata med min läkare om ett utlåtande av röntgenbilderna). Sköterskan bläddrade i papper och jag hörde henne säga "den här veckan är han på plats i alla fall... måndag och tisdag opererar han... han har mottagning på onsdag... telefontid kanske... den veckan är han inte på plats... där var det fullt..." Till slut sa hon att det var enklast att hon lämnade en lapp till honom om att han ska ringa mig, då han verkade vara väldigt upptagen. Så en lapp är nu förhoppningsvis lämnad i min läkares fack och jag hoppas nu att jag får ett telefonsamtal från honom innan veckan är slut...

11 veckor och 5 dagar efter op

Favoritjeansen får vara med igen

2007-05-16T15:54:00.000+02:00

För ungefär en vecka sedan provade jag mina favoritjeans, ett par väldigt tighta stuprör. Jag har inte kunnat använda dem efter operationen, då det har gjort jätteont på mitt överkänsliga vänsterlår. För en vecka sedan när jag provade kändes det mycket bättre, men det var fortfarande lite obehagligt att dra på dem över vänsterlåret.

Idag provade jag dem igen. Och det var inga problem - det gjorde inte ett dugg ont! Trots att de var extremt tighta (jag hade glömt hur tighta de faktiskt var), var jag såklart tvungen att ha på mig dem idag. Men det märks att jag har vant mig vid baggyjeansen, strumpbyxorna och mjukisbyxorna som jag har använt de senaste elva veckorna.

11 veckor efter op

Inte lika överkänslig

2007-05-14T21:26:00.000+02:00

Jag märker hela tiden att saker och ting går bättre. Men jag undrar om jag vilar för lite? Jag har ingen aning om det är viktigt att jag lägger mig och vilar, eller om det inte spelar någon roll. Jag ligger väldigt, väldigt lite om dagarna. När jag blir alltför trött i ryggen får jag tvinga mig att lägga mig i soffan och titta på TV eller läsa.

Överkänsligheten i vänsterlåret har övergått till något annat, en annan sorts känsel. Att ta lätt på låret går bra (det gick inte förut), det är först när man trycker som det gör ont. Men jag kan faktiskt massera det (!), vilket var totalt otänkbart för ett par veckor sedan. Nu går det, det är nästan plågsamt skönt att göra det, så det kanske ger något, jag vet inte. Eftersom det är förbättrat och annorlunda mot tidigare, har jag nu i alla fall goda förhoppningar om att det kommer att försvinna helt.

Känselbortfallet i mage/ljumske är dock oförändrat - fortfarande ingen känsel.

10 veckor och 5 dagar efter op

Tjohooo!

2007-05-11T20:38:00.000+02:00

Jag var precis tvungen att ropa ut ett glädjetjut - jag kan ta mig ner på marken, utan att behöva hålla i någon/något! Wow! Jag vet inte hur jag gjorde, så jag var tvungen att göra det igen. Genom att böja mig fram, böja på knäna och ta i golvet, kunde jag komma ner till sittande - på golvet! Coolt.

(Tidigare tog det emot främst i ljumsken och låret. Väldigt tidigt efter operationen var såklart ryggen den främsta orsaken till att det inte gick att ta sig ner till golvet, då fick jag ta tag i ett bord och ställa mig på knä om jag exempelvis skulle plocka upp något från golvet).

10 veckor och 2 dagar efter op

Frihet!

2007-05-10T18:14:00.000+02:00

Då mina föräldrar är utomlands i några dagar, lånar jag mammas bil under tiden. Jag körde bil för första gången på 2,5 månader i förrgår, och det går bra. Så länge jag inte kör några längre sträckor är det lugnt, och även om jag sitter nästan lika upprätt som i en buss, så blir jag ändå beredd och kan parera för gupp på ett annat sätt när det är jag själv som kör. Vilken frihet - det känns som om jag har fått körkort på nytt! Inte för att jag kommer att nyttja den så mycket, men det var en otrolig frihet att kunna ta bilen till stan idag när jag skulle fika med en kompis - plötsligt blev jag lite mer självständig i några dagar.

10 veckor och 1 dag efter op

Är det skillnad på att opereras som 16-åring än som 23-åring?

2007-05-09T15:25:00.000+02:00

Jag har kommit på att det nog är en större omställning för oss som opereras som lite äldre (inte längre i skolåldern), än de tjejer och killar som fortfarande går i skolan och bor hemma hos sina föräldrar.

Om jag tar mig själv som exempel, som har jobb, blir jag sjukskriven en längre tid än den som går i skolan. De som går i skolan går tillbaka på deltid efter vanligtvis 4-6 veckor, medan jag är sjukskriven i 6 månader, men får komma tillbaka på deltid efter 3-4 månader beroende på hur jag själv känner. En tjej på mitt jobb opererades för skolios och var hemma från sitt dåvarande arbete i 6 månader (hon hade ett jobb i affär där hon lyfte mycket varor). Bara detta gör att det blir en stor omställning att inte vara i vardagen på väldigt länge.

Jag blev också tvungen att flytta hem till föräldrarna efter operationen. Från att ha bott ensam sedan mer än fem år tillbaka och ha klarat mig själv, fick jag bo hos föräldrarna och mamma stannade hemma från jobbet i en vecka för att finnas tillhands. Hon fick till och med göra frukost åt mig, eftersom jag var trött och hade ont tidigt på morgonen och allt blev extra jobbigt på grund av det. När mamma återgick till jobbet fick hon göra matlåda till mig i ett par veckor, eftersom det var jobbigt att laga mat, lyfta kastruller och så vidare. En yngre person som normalt bor hos sina föräldrar, är väl oftast inte van vid att laga mat, diska, tvätta och så vidare ändå.

När jag efter fem veckor hos föräldrarna klarade mig väldigt bra, flyttade jag hem till mig igen, men jag kan fortfarande inte göra allt. Handla mat måste jag ha hjälp med, då jag inte får lyfta matkassarna. Jag kan inte springa ner till tvättstugan med tvättkorgen, eftersom den är för tung att lyfta. Jag får inte dammsuga på tre månader, så städningen får jag också ta hjälp med. I början var det otroligt ansträngande att laga mat och diska själv, men det blev fort bättre, så nu går det bra, förutom att en full kastrull eller stekpanna är lite för tung, men dem lär jag ju lyfta ändå.

Allt sådant här som jag är van vid att göra och som vanligtvis är min vardag, men som en yngre person förmodligen låter sina föräldrar göra, kan jag just nu inte göra normalt, så det är klart att tiden efter operationen kanske blir lite mer märkbar för mig.

10 veckor efter op

Läkarbesök

2007-05-08T17:30:00.000+02:00

Då var det dags för läkarbesöket i Falun som jag faktiskt varit lite road över, eftersom jag skulle få träffa en läkare som inte kan något om skolios. Det kändes visserligen lite onödigt att betala 200 kr för att få vänta i 50 minuter (jag höll på att bli tokig av rastlöshet och trötthet i ryggen av att sitta stilla) på att få träffa tre (!) läkare i tio minuter, men besöket blev inte så katastrofalt som jag trodde.

Min läkare kom in till rummet där jag satt och väntade, tätt följd av en annan läkare samt en ung kille som jag misstänker var studerande. Läkaren sa att jag fick ju opereras ganska snabbt efter att vi träffades sist, och han undrade hur jag tycker att allt har gått. Jag svarade att jag tycker att det har gått väldigt bra, mycket bättre än förväntat. Läkaren frågade om jag var nöjd med beslutet att opereras, varpå jag svarade att jag ju inte hade så mycket till val, men att jag absolut är nöjd, stannar allt som det är nu, så visst. Han erkände att han inte hade så stor kunnighet inom det här området, och det är jag ändå glad över att han sa, istället för att sitta där och låtsas. Men det gav mig ju inga chanser att få svar på mina funderingar.

De ville gärna titta på ryggen och ärret, så jag fick dra upp tröjan och visa. "Wow", hörde jag. De hade nog inte kunnat tro att det var så stort. "Ja, det är ju en speciell kirurgi, det här..." sa de. Läkaren visste inte riktigt hur operationen gått till, så jag fick förklara lite.
"55 grader var du före operationen och nu är du 29 grader", sa han.
"Ja, men efter operationen var jag 17 grader", sa jag, "så det undrar jag ju lite över."

Jag berättade om mina besvär med smärta i högerknät, överkänslighet på vänsterlåret och känselbortfallet på vänster sida av magen och i ljumsken. Jag fick ta av mig på benen, lägga mig på britsen och lyfta upp ett ben i taget rakt uppåt, och det var bra, för då fick de ju alla tre se tydligt att jag kan lyfta högerbenet högt, helt normalt, medan jag får kämpa med vänsterbenet och kommer upp omkring en decimeter. Läkaren klämde även på vänsterlåret och fick se hur jag grimaserade på grund av överkänsligheten, och han fick se precis var jag har känselbortfall. Han sa återigen att han inte har så stor kunnighet inom området, men spekulerade i att nerver kan vara avskurna och att man då får känselbortfall på vissa punkter (jag vet!) och att det ibland aldrig kommer tillbaka som det ska. Kul...

Även om han inte har så stor koll på skolios och än mindre skoliosoperation, så var det bra att han fick se detta, då han skulle skriva ner mina oroligheter och kontakta min läkare i Linköping. När jag fick se min senaste röntgenbild på datorskärmen är det ju tydligt att jag är snedare än några dagar efter operationen. Fan. Att jag dessutom plötsligt har en övre krök, vilket jag aldrig haft, känns också lite märkligt. Nu skulle jag behöva veta vad allt beror på. Har något stag/skruv lossnat? Ska jag opereras igen? (Jag befarar det värsta, men har ingen lust att tro det.) Om så är fallet, så är det väl bara att acceptera. Det absolut värsta är i så fall ytterligare ett ärr. Tack, men det räcker bra med mitt nuvarande. Och konvalescensen efteråt - jag vill inte vara med om någon mer rehabiliteringstid.

9 veckor och 6 dagar efter op

Det rycker i ärret

2007-05-05T12:18:00.000+02:00

Sedan några dagar tillbaka har jag börjat få ont i högerknät igen. Har ingen aning om varför, men det stör mig. Det var ju ett tag sedan jag fick reiki nu, så jag ska få lite på måndag, så får vi se om det blir bättre.

För övrigt rycker det i ärret ibland. Det är lite småobehagligt, men mest irriterande. Det är i sidan, lite upp mot ryggen som det rycker. Mamma som har ett ärr på armen, säger att det ryckte och stramade i hennes ärr i flera år... Trevligt.

9 veckor och 3 dagar efter op

Frågor och svar

2007-05-03T18:24:00.000+02:00

Jag har fått en hel del frågor om min skolios sedan jag startade bloggen. Här har jag sammanställt dem med svar. Har du fler frågor, är det bara att ställa den i kommentarsfältet, så lägger jag till den här.

OPERATION

Hur lång tid fick du vänta på operation?
Från det att jag träffade min läkare och bestämde att det skulle bli operation, fick jag vänta nästan fyra månader.

Vilket sjukhus opererades du på?
Jag opererades på Universitetssjukhuset i Linköping.

Hur länge förväntades du ha ont och inte kunna göra något?
Läketiden efter en operation är 6 månader. I 6 månader har jag restriktioner som säger att jag inte får träna eller utsätta kroppen för någon belastning. Jag får inte bära eller lyfta. Det jag får göra är att promenera och cykla på plant underlag.

Jag har läst mig till att om man har ont fortfarande efter 3-4 månader, så är det inte okej. Jag hade ont i ryggen i ca tre veckor, sjukhusvistelsen inräknad. Efter detta har jag ingen smärta som gör att jag måste ta smärtstillande, däremot blir jag lätt trött i ländryggen och vissa rörelser gör ont, dock inte så farligt. (Observera att jag inte är läkt ännu när detta skrivs.)

Har du blivit längre efter operationen?
Jag har inte mätt mig ordentligt, men enligt tumstocken har jag blivit ungefär 1-2 cm längre.

Vad anser du om att bli opererad framifrån, som du har blivit?
Jag har ju inte så mycket att jämföra med. Det är klart att jag tycker att ett ärr hade suttit bättre på ryggen - då skulle jag slippa se det själv. Och jag hade inte fått ett lika långt ärr genom att ha öppnats bakifrån heller. Men det kvittar, för min läkare menade att operationen skulle vara lättare att genomföra genom att öppna mig framifrån, samt att resultatet skulle bli bättre och då litar jag på det.

Hur kommer det sig att du blev opererad först som 23-åring?
Ortopedläkarna jag har träffat i Falun tidigare har menat att jag inte varit tillräckligt sned för att operation ska vara aktuellt, så jag har aldrig i min livligaste fantasi trott att det skulle bli operation för mig. När jag var 16 år var jag 45 grader sned, sedan förbättrades det lite. Efter det har jag varit 38 grader som minst, sedan blev det förvärrat väldigt fort när jag var runt 20-21. När jag var 21 år kontaktade jag ortopeden för att jag kände mig så sned (vilket jag aldrig känt tidigare) och det tog tid att få komma till sjukhuset och bli röntgad. När jag väl blev det gick det ganska fort till operation.

KORSETTERING

Hur sned var din rygg när du fick din korsett?
Jag minns inte exakt, men min krök mätte omkring 35-40 grader Cobb när jag fick korsetten. Som mest var kröken 45 grader, detta var under korsettbehandlingen.

Hur sned var du när du avslutade den behandlingen?
Om jag inte minns fel, så var jag 38 grader sned när behandlingen avslutades.

Efter detta har kröken ganska fort ökat igen, då jag sex år senare plötsligt var 55 grader.

ALLMÄNT

Har du provat att gå till en kiropraktor?
Ja, det har jag. Jag gick hos en kiropraktor då och då när jag var 13-14 år. Det var skönt för ryggen att vara där, men jag upplever inte att jag blev hjälpt med skoliosen, d.v.s. att min krök förbättrades.

Har du bara en enda krök?
Ja. Min skolios är en sådan med en krök. Den sitter ganska långt ner i ryggen och var innan operation 55 grader Cobb.

Har någon i din familj eller släkt skolios eller finns det någon annan orsak till att du fick det?
Ingen i min familj eller släkt har skolios, så varför jag fick det är ett mysterium. Tyvärr har inte forskningen kommit fram till någon egentlig orsak till varför man får skolios, mer än att det kan vara ärftligt. Det mesta är ett stort frågetecken.

Hur definierar man skolios? Som en sjukdom?
Nej. Skolios är väldigt svårdefinierat då det varken klassas som en sjukdom eller ett handikapp.

Hur har din skolios utvecklats?
Första gången det upptäcktes att jag hade tillstymmelse till sned rygg, var när jag var 7 år och gick hos skolsköterskan. Nästa gång var jag 12 år och skolsköterskan skickade en remiss till ortopeden i Falun. Jag hade då en krök på 18 grader. Efter detta gjordes kontroller med röntgen och ortopedbesök var sjätte månad. Kröken ökade hela tiden.

När jag var 14 år fick jag korsett. Den hade jag i ungefär två år. Korsetten hjälpte mig inte särskilt mycket. Kanske hade den hjälpt mig mer om jag hade använt den så mycket som jag skulle ha gjort, men det hade jag ingen lust med. Jag använde tighta kläder och hade ingen lust att byta klädstil för att kunna ha korsetten i skolan. Detta är faktiskt inget som jag ångrar (särskilt inte då jag i efterhand fått reda på att min skolios är av den typen som ökar hela mitt liv, så korsetten skulle nog inte ha hjälpt mig ändå).

Som 17-åring skrevs jag ut från ortopeden, det bestämdes att jag inte behövde komma på fler kontroller på grund av att kröken inte försämrats ytterligare. På våren när jag var 21 år tyckte jag mig känna att ryggen var snedare, det kändes när jag gick vilket det aldrig hade gjort tidigare. Jag kontaktade ortopeden för att jag ville komma och röntga mig. De hade extrem lång väntetid och det tog 15 månader innan jag fick röntga ryggen, med resultat att jag var mycket, mycket snedare. En remiss skickades till en specialist i Linköping, dit jag åkte en månad senare.

Den 1 november 2006 beslutades att jag skulle opereras. Den 28 februari 2007 opererades jag i Linköping.

En av sjukhusliggandets följder

2007-05-01T16:48:00.000+02:00

När jag kom hem från sjukhuset för snart åtta veckor veckor sedan, misstänkte jag att jag hade fått urinvägsinfektion. Genom vårdcentralen här hemma fick mamma (som fick åka och lämna mitt urinprov eftersom bilåkning inte kändes så lockande så nära inpå operationen) veta att de flesta som har haft kateter får urinvägsinfektion.

På sjukhuset var jag väldigt irriterad på grund av katetern - efter några dagar blev jag superkissnödig trots att man inte ska känna sig kissnödig när man har kateter, det sved och jag kände mig allmänt irriterad. Sköterskorna sa då åt mig att jag skulle vara uppmärksam på urinvägsinfektion.

Och urinvägsinektion var precis vad jag hade fått, visade det sig väl hemma, så förutom en näve Panodil och smärtstillande OxyContin varje dag fick jag numera också äta ytterligare tre tabletter om dagen (antibiotika) mot urinvägsinfektionen.

Nu har jag nog fått det igen. I och med att jag hade det ganska nyligen, vet jag hur det känns och känner igen symtomen. Så imorgon blir det nog vårdcentralen och Apoteket som gäller - igen. Skillnaden är att den här gången kan jag ta mig dit på egen hand...

8 veckor och 6 dagar efter op

Skoliosträff

2007-04-28T12:10:00.000+02:00

Ibland kan det vara skönt att prata med andra som har skolios, för att utbyta erfarenheter, ge tips och råd eller bara få lite förståelse. Kanske kan det till och med vara skönt att träffa någon? På Skoliosforum håller vi nu på att diskutera och planera en eventuell skoliosträff till hösten!

Tanken är att få ihop ett gäng för att träffas och knyta kontakter, ställa frågor, ge tips, råd, stöd och så vidare. Det kan vara alla möjliga: tjejer och killar som behandlas med korsett eller kanske kommer att få korsett, ungdomar som väntar på att opereras, vuxna som opererades för många år sedan, relativt nyopererade, föräldrar till barn/ungdomar med skolios och så vidare.

Låter det intressant? Var med och diskutera och planera fram träffen på forumet. Det diskuteras under rubriken Skoliosträffar. Mer information kommer säkerligen att komma upp här på bloggen också.

Ärret

2007-04-26T20:04:00.000+02:00

Åtta veckor efter operationen ser mitt ärr ut som på bilderna nedan. Jag blev varnad innan operationen, att ärret skulle komma att bli fult. Man har nämligen sämre läkkött som ljushyad med lite orangelätt hårfärg. Kul för mig, för orangelätt i håret och ljushyad är precis vad jag är. Jag har fortfarande små, små märken kvar på händerna där nålar suttit, samt på halsen där en CVK varit. Ärret är fulast på magen, och det visste jag att det skulle bli. Jag minns inte hur min läkare uttryckte sig, men det blir tydligen inte särskilt snyggt när man skär uppåt på magen. I vilket fall som helst, så syns det att ärret är snyggare på ryggen än på magen.

Klicka på bilderna för att få dem större.

Den första bilden är tagen lite snett, men vad tusan. På den högra bilden ser ni ett rött märke under ärret. Där hade jag ett drän till lungan. Jag har ett liknande ärr under höger armhåla där dränet till andra lungan satt. Ni kan dessutom se små prickar längs ärret - det är efter agrafferna.

8 veckor och 1 dag efter op

Nästan som vanligt

2007-04-22T23:40:00.000+02:00

(Mer ett stort nästan.)

Jag dokumenterar med text och bilder här på bloggen främst för min egen skull, men det är jätteroligt att det är så pass många som läser, följer och hör av sig.

Fredag-lördag gjorde min mamma och jag en utflykt till släkten i Järna, vilket är en bilresa på tre timmar, enkel väg. Det gick himla bra. Halvvägs kändes det visserligen i ryggen, men det var inte mer än att jag stod ut (jag har tur och åker mest i pappas bil, där man kan ställa in precis allt i stolen och därmed halvligga, få stöd i ländryggen och ständigt ändra ställning om det behövs). Jag sov i en stenhård säng på natten och jag låg inte mycket alls på dagarna, utan satt mest och var ute på en 50 minuter lång promenad och så vidare. Allt gick bra och det märks att jag orkar mer och mer.

Hade det inte varit för känselbortfallet (mage/ljumske på vänster sida) och överkänsligheten (lår och ländrygg/rumpa/sida på vänster sida), så hade jag nästan känt mig som vanligt. Jag böjer mig lättare nu och tar det emot är det främst ljumsken som stör. Ryggen känner jag inte av mer än jag blir trött i den och att vissa rörelser tar emot. Ibland gör det förresten ont långt ner i magen, nästan mot ljumsken. Det är precis där jag inte har någon känsel, men det gör ont inuti, en ganska skum känsla. Jag hoppas det tyder på att det håller på att läka och bli bra...

7 veckor och 4 dagar efter op

Min sittkudde

2007-04-18T18:21:00.000+02:00

Några dagar efter operationen kom min arbetsterapeut in på mitt rum med den här sittkudden som jag har på stolen på bilden till höger. Jag fick den. Arbetsterapeuten menade att det var väldigt bra att sitta sluttande som man gör på kudden, för det avlastar ryggen. Så den sa hon att jag skulle sitta på när jag sitter till bords. Nu i efterhand har jag ingen aning om hur länge hon menade. Sex veckor? Sex månader? Hela livet? Det kvittar visserligen - eftersom det avlastar ryggen att sitta så är den väl alltid bra att ha. Den är i alla fall skönare än att sitta normalt på en stol.

7 veckor efter op

Rehabilitering och oroligheter

2007-04-17T09:10:00.000+02:00

Igår var jag på möte på jobbet - rehabiliteringsutredning med planering om återgång till arbete. Jag var lite nervös, för det är alltid lika jobbigt att försöka få folk förstå vilken stor operation det handlar om. Jag ser ju frisk och normal ut utanpå. Men de hade mer än full förståelse, så det var skönt. De förstod också att jag vill tillbaka till jobbet, men de var måna om att jag inte skulle komma tillbaka för tidigt, så att kroppen tar skada. Det kändes skönt att ha den förståelsen. Nytt rehabmöte blir det i juni för att kolla om jag då kan börja på 25%. Det är vad jag räknar med.

Jag hoppas att jag får en kopia på förra veckans röntgenbild snart. Jag vill verkligen kunna jämföra med den bilden jag har, för jag börjar tro att jag inte inbillar mig snart. Jag hoppas så att jag inbillar mig, men jag tycker faktiskt inte att min midja ser lika rak ut som den var en vecka efter operationen. Det är klart: jag är inte spikrak, jag har ändå en krök på 17 grader, men ändå. Jag har fotat min rygg bakifrån och jag försöker hela tiden intala mig att jag inbillar mig, men jag tror inte det. Och då kommer alla funderingar som inte går att slippa undan:

Det ska väl inte vara möjligt för ryggraden att förflytta sig något nu? Men det skulle väl inte vara förvånande om den skulle göra det just på mig...
Tänk om den har förflyttats, om någon skruv har lossnat (det såg dock inte ut så när jag kikade på röntgenbilden på dataskärmen) och jag måste operera mig igen? Jag vågar knappt tänka tanken.
Om det är så att ryggraden sitter där den ska, kan det vara så att midjan åkt tillbaka lite till sitt gamla läge ändå? Innan operationen hade jag svårt att föreställa mig att min midja skulle kunna bli normal, den som verkligen har lagt sig i sitt läge... Kanske är det så att det är mjukdelarna i kroppen som återgått lite mot sitt normala läge...? Kan det vara möjligt?
Tänk om det är så att jag inte inbillar mig angående midjan och att den fortsätter att förflytta sig och till slut blir som före operationen. Vilket lurendrejeri! Då skulle jag helst ha sluppit att känna på hur det känns att ha en normal midja.
Tänk om jag inte inbillar mig angående ryggraden/midjan och jag hade kunnat göra något för att förhindra det? Jag kanske inte borde åkt bil trots allt, jag kanske borde legat raklång mycket mer, jag kanske inte borde ha gått så "långa" promenader, jag kanske inte borde suttit så mycket, de kanske borde återta den gamla gipsvaggan man låg i efter skoliosoperation förr i tiden...

Ja, ni förstår. Alla möjliga normala och orealistiska tankar flyger genom huvudet. Därför vill jag ha röntgenbilden nu. Men vad händer om ryggraden faktiskt skulle ha ändrat sig? Eller om den inte har det - för jag tycker fortfarande att min midja inte är exakt som den var för en månad sedan. Är det möjligt?!?

6 veckor och 6 dagar efter op

Hemma!

2007-04-15T21:11:00.000+02:00

Efter lite mer än fem veckor hos föräldrarna, har jag ikväll flyttat tillbaka till min egen lägenhet. Det känns himla skönt. Det har varit jättebra att bo hos föräldrarna och få hjälp med saker, slippa laga mat, diska, tvätta och sådant, men nu är det skönt att vara tillbaka hos mig. Jag ska sova i min egen säng inatt för första gången på över sex veckor...

Att bo ensam innebär ju exempelvis att städa, tvätta och handla. Det är saker jag ännu inte klarar själv då jag inte får bära eller anstränga kroppen mer än nödvändigtvis. Damma lite kan jag ju göra, men inte dammsuga. Bära ner pyttelite tvätt till tvättstugan går ju, men inte en hel tvättkorg. Tur att jag bor i samma stad som mina föräldrar.

6 veckor och 4 dagar efter op

Dokumentation av framsteg

2007-04-14T16:41:00.000+02:00

En någorlunda normal-takts-promenad på 3 km har jag avklarat idag. Ryggen är det egentligen ingen större fara med, de är värre med benen som måste bära allt.
Förr kände jag av överkänsligheten på mitt vänsterben när jag gick, vilket gjorde att det var jobbigt att gå med vänster ben. Jag känner inte av det längre. (Alltså: överkänsligheten är kvar om än nååågot förbättrad, men jag känner inte av den när jag går.)
Sedan några dagar tillbaka har jag inte längre ont i högerknät. (Peppar, peppar...)

6 veckor och 3 dagar efter op

Röntgen och kallelse till ortopeden

2007-04-12T11:36:00.000+02:00

Idag var jag på Falu Lasarett och gjorde skoliosröntgen. Jag bad om att få se röntgenbilden efteråt och skruvarna satt visserligen kvar där de skulle (tack och lov), men jag tyckte att bilden såg lite annorlunda ut än den jag har hemma, som är tagen en vecka efter operationen. Jag inbillar mig säkert, men jag fick för mig att hela ryggraden blivit en lång, men svag krök, i samma svaga vinkling som där jag är opererad. Det kan ha att göra med att bilden jag fick se idag var väldigt stor på en dataskärm och efteråt har jag också kommit på att jag förmodligen inte fick se halskotorna på röntgenbilden idag och därmed fick en lite skev syn. Jag hoppas verkligen att det har med det att göra. Men man kan inte låta bli att fundera.

Den största skräcken är att jag skulle bli tvungen att operera mig igen. Ännu en operation, ännu en sjukskrivning, ännu ett ärr, ännu ett halvårs läketid... Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas, hoppas verkligen att jag inbillar mig. Det gör jag förmodligen, men tänk om...

När jag var i min lägenhet för att kolla posten hade jag fått en kallelse till ortopedmottagningen i Falun. Jag förstod ingenting. Vad ska jag till ortopeden i Falun och göra? Vad ska de säga till mig? De kan ju ytterst lite om skolios och i princip ingenting om skoliosoperation. Jag var tvungen att ringa upp och fråga varför jag ska dit då jag inte har haft någon kontakt med ortopeden i Falun sedan jag var 17 år (det är sex år sedan), bortsett från i september förra året då jag var där på egen begäran eftersom jag tyckte att jag kände mig så sned. Det läkaren sa som svar på alla mina frågor var "ja, nu kan ju inte jag så mycket om skolios..." och efter en timmes väntande medan han skulle prata med en kollega kallades jag in på rummet. "Vi skickar en remiss till en specialist i Linköping", fick jag som svar på mina frågor. Det känns tryggt att vara i Linköping där de kan skolios. Det känns onödigt att besöka ortopeden i Falun, men tydligen är det någon uppföljning som ska göras på hemorten. Det ska bli väldigt intressant att se vad de har att säga.

6 veckor och 1 dag efter op

6 veckor

2007-04-11T09:10:00.000+02:00

Idag är det 6 veckor efter operationen. Mjukdelsläkningen tar 6 veckor och under den tiden ska man iaktta stor försiktighet. Det är under de första 6 veckorna som musklerna i kroppen försöker gå tillbaka till sitt gamla läge, men efter ungefär 6 veckor har de vant sig till sin nya kropp.

Ärret är läkt på ytan efter ungefär 2 veckor, men det tar omkring 6 veckor innan det är läkt även inuti. De flickor och pojkar som fortfarande går i skolan får gå tillbaka efter normalt 4-6 veckor. De som inte får åka bil brukar få börja göra det efter 6 veckor. (Jag har fått åka bil hela tiden men känner att det är mycket lättare nu än för tre veckor sedan.) Efter 4-6 veckor är det också röntgen på hemorten - dit ska jag imorgon.

Det är alltså inte så konstigt att "6 veckor efter operationen" känns som ett delmål på ett sätt. Det tar alltså 6 veckor för mjukdelarna att läka, medan skelettläkningen tar 6 månader.

6 veckor efter op

Stort ärr

2007-04-07T17:26:00.000+02:00

Mitt ärr går ju inte längs ryggraden som de flesta andra skoliosopererades. Tyvärr, måste jag säga - det hade varit ganska skönt att slippa se det själv nämligen. Bilden är tagen mot en spegel, därför ser det ut som om ärret sitter på min högra sida, men i själva verket är det på vänstersidan. Det röda märket som syns under tejpen är från dränet jag hade från lungan.

Carro, som har opererats i samma kotor som jag, men blivit öppnad bakifrån har ett ärr på 25 cm. Mitt ärr är 41 cm långt. Här på bilden ser ni precis hur det går, och att det faktiskt är rätt så rejält (läs: långt). Anledningen till att jag öppnades framifrån är för att läkaren bedömde att det skulle vara lättare i mitt fall. Dels skulle han komma åt mycket lättare och dels är huden längs ryggraden väldigt tunn.

Hur ärret ser ut utan tejp/omläggning vågar jag inte visa ännu, det kommer kanske när ärret bleknat något och när alla "hål" efter aggrafferna försvunnit (det är prickar på varje sida om ärret, totalt 80 stycken eftersom jag hade 40 aggraffer). Dem som vet hur ärr brukar/ska se ut säger att det ändå är väldigt fint och det kanske det är - det är så långt bara!

Ärret kommer bli en del av mig och när det bara har bleknat lite, inte är lika rött och när prickarna är borta, så tror jag säkert att jag kommer att tycka att det är lite häftigt... Får intala mig annars.

5 veckor och 3 dagar efter op

Mitt framtidsyrke?

2007-04-06T19:46:00.000+02:00

Promenaderna blir längre och det går lättare. Igår var jag ute i 45 minuter och bar på min kamera - då blev jag trött i ryggen. Idag var jag ute i 30 minuter, utan att bära på min kamera. Jag blev inte trött i ryggen, det var bara knäna som sa ifrån.

(Nästan) Alla gulliga sköterskor på barnkirurgiska avdelningen i Linköping var så gulliga och bra, att de lätt skulle inspirerat mig till att plugga till sjuksköterska (och bli lika gullig mot alla barn och ungdomar) - om det inte vore för att jag inte gillar sprutor, nålar, blod, sår och allt sånt äckligt man får se. Jag tror jag satsar på något där jag får skriva istället, men skulle jag ha oturen att hamna på sjukhus igen, finns det ingen tvekan om vart jag vill hamna: då vill jag flygas till Linköping och avdelning 53.

5 veckor och 2 dagar efter op

Restriktioner

2007-04-05T20:33:00.000+02:00

Det är intressant hur olika det är på olika sjukhus. Jag tänker på restriktioner efter en skoliosoperation. Det verkar handla om vilket sjukhus man blir opererad på och vilken läkare man har. I Linköping där jag opererades, verkar man vara lite mer "moderna" och det finns egentligen inget man inte får göra. Så länge det inte gör ont är det okej, är ungefär det jag har fått höra.

Gemensamt för alla skoliosoperationer verkar vara att man säger att läketiden är 6 månader och under den tiden får man inte utöva någon fysisk aktivitet, mer än att gå promenader. Till mig har man sagt att ryggen egentligen läker på 4 månader, men man har i säkerhets skull lagt på 2 månader. Förutom att gå får jag även cykla på plant underlag, så länge det inte finns risk för att jag ramlar (inte cykla när det är snö och is förstås).

Vissa skoliosopererade får (mjuk) korsett några månader efter operationen, andra inte. För mig var det inget snack - jag skulle absolut inte ha korsett. Detta har givetvis bland annat att göra med var i ryggen man är opererad.

Man får inte åka bil efter operationen, hade jag hört. Jag frågade min läkare. Självklart fick jag åka bil. Det kanske inte skulle vara så skönt i början (det skulle underlätta om man kunde fälla sätet och kanske åka lite tidigare om man skulle åka en längre bit - så att man kan stanna så att jag fick sträcka på benen), men visst fick jag om jag ville. Vad jag har hört från andra håll så är det skoliosopererade tjejer som inte fått åka bil på 6 veckor.

Böja sig och vrida sig, det är det många som inte får. Jag då? Pja, jag har inte hört något. Som sagt: så länge det inte gör ont är det okej. Jag ska inte göra något som gör ont. Böja mig kan jag inte göra särskilt bra, därför låter jag bli.

Förmodligen är det så att olika sjukhus har kommit olika långt. Jag vet inte. Självklart ska man lyssna på sin läkare och inte köra på vad någon annan har sagt. Jag litar och tror på Linköping.

5 veckor och 1 dag efter op

Nytt sätt att gå

2007-04-04T22:06:00.001+02:00

Det känns att jag inte går som förut. Det är klart lite ansträngt med ett högerknä som gör ont (överansträngt? felbelastat? ansträngt när det försöker vänja sig till den nya kroppen?) och ett vänsterben som skriker när byxorna nuddar huden (jag tror dock att det börjar bli liiiiiiiite, liiiiite, liiite, lite bättre). Men det känns också att det hela är rakare. Mitt vänsterben som förut var kortare måste jag nu lyfta lite extra - nu är ju benen lika långa. Det blir lätt så att det släpar lite i marken.

På hockeyn i söndags tittade min bror på mig och sa att det syns att jag är rakare. Nu känner jag ju själv att jag går konstigt, det känns inte helt snyggt, men det är väl så att jag inte har vant mig än. Bra att det syns att jag är rakare i alla fall!

5 veckor efter op

Uppnått mål

2007-04-02T15:02:00.000+02:00

Jag hade ett mål och det var att orka åka på säsongens sista hockeymatch som var igår. Jag har nämligen varit på varenda en av Leksands hemmamatcher den här säsongen (bortsett från lördagen då det var högskoleprovet och jag inte fick smita tidigare, samt 1 november när jag var i Linköping och träffade läkaren inför operationen), förutom nu i kvalserien då jag inte kunnat på grund av operationen.

Jag nådde målet igår och det var riktigt kul att vara tillbaka i arenan och se matchen. Det bästa var också att jag fick min favoritspelares (fransmannen, Bellemare) klubba, signerad samt lite text på franska där det bland annat stod "krya på dig"! Och jag inte bara fick klubben, jag fick den från honom personligen, med franska kindpussar och hela köret. Helt otroligt. Att det var lite tröttsamt för ryggen att sitta stilla länge gjorde inget: Nu har jag ju världens bästa hockeyklubba här hemma.

4 veckor och 5 dagar efter op

Hyperestesi (överkänslighet)

2007-03-30T10:27:00.000+02:00

När min läkare sa att mina problem med överkänslighet/stickningar/känselbortfall på vänsterbenet kallas hyperestesi, var jag givetvis tvungen att söka på ordet på nätet. Jag hittade en väldigt intressant sida (denna).

Där får man klicka på den del av kroppen där man har mest besvär. Så jag klickade på vänsterbenet och fick fram den här sidan. Där finns olika delar av benet och de jag har problem med är främst L1, L2 och L3. Längst ner på sidan kan man då klicka för att se vad det betyder. Klickar jag på L3 får jag fram den här sidan och följande text:

Du markerade beteckningen som motsvarar område L3. Du kan ha ett tryck på nervroten som löper ut mellan ländryggradskotorna L3 och L4, åt vänster. En röd boll och en svart pil markerar det troliga området där nervroten är utsatt för tryck, eller annan påverkan.

Det intressanta är att L1, L2 och L3 är tre kotor där jag är opererad. Jag klickar även på vänstra sidan av magen där jag både har känselbortfall och är överkänslig. Det handlar om T10, T11, T12. T11 och T12 är bröstryggskotor där jag är opererad.

Det är ju jätteintressant. Jag var tvungen att maila min läkare igen för att berätta om sidan jag hittat och om det kan vara det här som jag har - det verkar ju väldigt träffande... Jag blir ju lite orolig om det här är något som jag kommer att få leva med eller om det kommer att försvinna. Så nu väntar jag på svar igen och se om det fortfarande handlar om att gnugga en grov handduk på de känsliga områdena...

4 veckor och 2 dagar efter op

Tips från läkaren

2007-03-29T11:06:00.000+02:00

Igår skickade jag ett mail till min läkare och beskrev mitt jobbiga problem med överkänsligheten på vänster ben. Jag undrade bland annat om det finns något man kan göra för att det inte ska göra så ont.

Svaret jag fick var att problemet jag har beror på att nerven är lite för aktiv, detta kallas hyperestesi. Man kan stimulera det känsliga området genom att gnugga en lite grövre handduk på området 5-10 minuter varje dag.

"Först kommer det att vara obehagligt..." HAHA, skojar du!
"...men det brukar hjälpa efter några veckor."

Jag ska testa senare, men risken finns ju att tårarna kommer att spruta åt alla håll, för det kommer att smärta och svida och... huh...

4 veckor och 1 dag efter op

Förbannade jäkla ben och knän!

2007-03-28T09:19:00.000+02:00

Ryggen gör inte ont. Där är jag bara stel när jag har varit stilla för länge och trött i ländryggen när jag suttit/stått/gått för länge. Men det gör inte ont. Ärret stramar ibland, men det kan jag leva med. Något som jag däremot inte har någon lust att leva med något mer är mina smärtande och överkänsliga ben och knän, för där gör det alltid mer eller mindre ont, stundtals riktigt ont!

Det är tydligen inte helt ovanligt att ha ont i benen när man har opererats för skolios. En kille på min avdelning som opererades två dagar efter mig hade också klagat på ont i benen. När man är öppnad på det sättet jag är, måste det ju vara ännu vanligare: från magen och upp, runt till ryggen och upp på ryggen. Detta har gjort att man har varit inne och "bråkat" med lite muskler vid magen, samt att stora nervtrådar är avskurna. Detta medför att jag har blivit fruktansvärt överkänslig på huden på vänsterbenet och att jag inte kan använda benet på samma sätt som tidigare (kan inte lyfta det särskilt högt osv). Detta ska alltså gå över och bli som vanligt, men det verkar som om det tar lång tid....

Något som är jobbigt med tanke på benen är alltså att sätta på sig ett par byxor. Det gör ont på huden. Att bara gå omkring när byxorna känns mot huden gör ont. Tror ni man får någon lust att prova kläder? Inte ett dugg.

Och knäna. Jag har provat allt. Jag har smörjt in dem med Arnikasalva, Voltaren, jag har lagt en kompress med morfars mirakelmedel på knät under natten, jag har vetekudde på knät - inget hjälper! När mamma pratade med en läkare i Linköping för ett par veckor sedan sa han att man skulle kunna sätta in lokalbedövning om det gör för ont, men det känns kanske lite överdrivet. Jag tycker att det kan gå över istället, jag...

4 veckor efter op

Sömn

2007-03-27T11:30:00.000+02:00

Ända sedan operationen har jag sovit väldigt dåligt på nätterna, vilket såklart är jobbigt. Jag vaknar ständigt och är stel och måste ändra ställning och inget sätt är riktigt bekvämt att ligga på.

Ofta är jag trött på kvällarna och lägger mig därför väldigt tidigt, runt nio-tio, vilket jag annars aldrig skulle göra. Detta medför såklart att jag vaknar tidigt på mornarna också. Det är ganska tråkigt, då dagarna blir ganska långa när man är ensam. Igår var jag pigg och tänkte att jag lika gärna kunde stanna upp lite längre, så kanske jag kunde sova till nio i alla fall. Trodde jag, ja, jag vaknade lika tidigt för det…

Igårkväll var första kvällen jag struntade i att ta en smärtstillande tablett, så nu är tanken att jag ska vara helt utan. Det är bara Panodil som är kvar att trappa ner på. Jag tror att det kommer att fungera. I värsta fall får jag ta en extra smärtstillande vid behov. I alla fall, inatt började jag drömma att jag hade väldigt ont och jag ringde till Linköping och fick åka dit, för att ha så ont var tydligen inte normalt. Det beslutades att jag var tvungen att opereras om, för metallstagen satt inte fast ordentligt. Jag var helt förtvivlad och när jag vaknade vid tvåtiden på natten trodde jag att drömmen var sann. Mindre trevligt.

3 veckor och 6 dagar efter op

Illamående och utan aptit

2007-03-25T19:52:00.000+02:00

Illamående, hela dagen. Det har jag visserligen varit tidigare också, men idag var det värst hittills. Jag hoppas det går över, för det suger verkligen. Inte nog med att jag har ont i magen och inte har någon aptit, att må illa gör det hela lite värre.

Apropå att jag inte har någon aptit, det är nog det jobbigaste just nu. Jag som normalt äter som en häst, äter numera små, små portioner. Varm mat är jag inte sugen på och än mindre vill jag ha onyttigheter som chips, godis, fikabröd eller läsk. Det enda som slinker ner väldigt lätt är gurka. Andra grönsaker funkar också, samt frukt och ibland knäckebröd. Och den kosten är ju inget man blir stor och stark av.

Jag väger normalt väldigt lite, så lite att läkarna funderade på om de verkligen skulle ge mig vuxendoser av narkos och morfin, så att jag nu har tappat 3 kg känns läskigt. Självklart beror det på att mina muskler förtvinar, men maten lär ju också ha del i viktnedgången. Jag vill inte tappa ett hekto till, men vet inte hur jag ska lyckas att få i mig mat. Hur får man tillbaka aptiten, vad kan man äta som är lätt att sätta i sig när man mår illa och allt bara står en upp i halsen, vad är skönt att äta när man har ont i magen? Hm.

Annars kan jag väl uppdatera er med att jag har varit ute och åkt bil: till Säter t/r för "lite" reiki, och dessutom orkade jag gå in i två affärer på ett köpcentrum påväg hem. Nu hoppas jag att jag orkar att hälsa på på jobbet efter reikin nästa lördag, samt att jag är pigg så att jag kan åka till Leksand och titta på hockey nästa söndag - det är målet. Hoppas, hoppas, hoppas...

3 veckor och 4 dagar efter op

Jag och mitt knark

2007-03-23T19:42:00.000+01:00

Det låter lite skumt att jag äter morfin. För de smärtstillande tabletterna är ett morfinpreparat, narkotikaklassat. Haha. Kassörskorna på Apoteket var väldigt misstänksamma mot mig när jag skulle hämta ut ett nytt recept tabletter idag (jo, jag har varit utanför gården idag minsann, tog en sväng med bilen till min lägenhet och till Apoteket). De undrade om jag ätit de här tabletterna innan, om jag verkligen ätit 1 tablett 3 gånger dagligen som det stod att jag skulle göra, för man brukar nämligen bara äta 2 tabletter om dagen när det är så stark medicin. "Ja, jag har ätit den dosen", svarade jag, men tänkte berätta att jag tidigare ätit 6 tabletter om dagen plus 8 Panodil samt lite extra morfin vid behov. Men det struntade jag i att tala om.

Läste lite om medicinen på nätet och vilka biverkningar den kan orsaka. Aha, kanske det är därför jag ibland har svårt att ta djupa andetag, att det gör ont när jag andas, att jag ständigt har ont i magen och att min mage har svårt att komma igång normalt? Idag har jag trots allt varit ganska normal, så nedtrappning på medicinen börjar ikväll - kanske märker jag inte så stor skillnad utan tabletterna. Jag hoppas verkligen det, för det här tablettintaget står mig upp i halsen, både bokstavligt och bildligt talat...

3 veckor och 2 dagar efter op

Rekord!

2007-03-22T15:39:00.000+01:00

Gör vågen, för jag har precis slagit rekord. Jag var just ute och gick en heeeel kilometer. Den du. Nu är jag visserligen väldigt trött i ryggen, så det är dags att vila lite innan nästa träningspass: duschen.

3 veckor och 1 dag efter op

Aj

2007-03-22T09:42:00.000+01:00

Denna smärta... jag blir tokig. När ska den försvinna? Jag blir fullständigt tokig på att ha ont dygnet runt, trots smärtstillande tabletter. När man är ensam om dagarna är det dessutom väldigt lätt att bara tänka på smärtan. I förrgår eftermiddag/kväll och igår förmiddag fick jag massor av reiki och igår var den piggaste dagen sedan jag kom hem från sjukhuset - jag behövde inte ta någon extra smärtstillande och jag klarade att sitta vid matbordet utan att behöva ändra ställning eller gå och sjunka ner i fåtöljen eller lägga mig raklång i soffan. Framsteg. Men igårkväll började det göra ont igen och idag har jag så ont, så ont. Längst upp i ärret gör det mest ont. Kanske beror det på att kroppen läker - då gör det ju ont.

Jag vill så gärna kunna göra något. Hör om en tjej som opererades två veckor innan jag och hon slutade äta smärtstillande efter en vecka, hon har redan gått i affärer, varit hos frisören och sånt. Jag blir avundsjuk - jag vill också slippa tabletter och jag vill också hitta på något. Själv skulle jag aldrig palla ta en sväng på stan! Tjejen jag pratar om är opererad i övre delen av ryggen, jag i nedre delen. Det är trots allt olika sorts operationer. Men det är svårt att låta bli att jämföra sig.

På lördag ska jag till Säter och få reiki. Det är 4,5 mil enkel resa. Det blir första gången jag lämnar huset sedan jag kom hem, får se hur det går. Jag hoppas jag orkar ta en sväng in i Kupolen efteråt för att titta in i någon affär. Inte för att jag känner någon längtan efter affärer, men bara för att ha gjort det, och bara för att ha vistats lite bland folk. Det visar sig om jag orkar.

3 veckor och 1 dag efter op

Operationsberättelse

2007-03-18T11:04:00.000+01:00

Här har jag precis kommit upp till mitt rum efter ett dygn på uppvaket. Jag ser så hjälplös ut!

Strax efter klockan sex på onsdagsmorgonen den sista februari, kommer nattpersonalen och väcker mig. De ger mig emlasalva på handen, eftersom jag ska få nålstick där och inte vill känna något. Jag går in i duschen och tvättar hela kroppen, inklusive håret, med en svamp som innehåller bakteriedödande medel. I mitt huvud cirkulerar givetvis tusen tankar, men ändå är jag förvånansvärt lugn.

Jag sätter på mig operationskläderna, vilka består av ett par vita, gigantiska trosor, ett par vita, tighta, höga strumpor och en vit, lång skjorta. Eftersom mitt hår kommer att bli ganska äckligt med tanke på att jag inte får duscha på ett bra tag, så gör mamma inbakade flätor på mig.

Inte långt därefter kommer några sköterskor in på mitt rum och säger att det är dags att skjutsa ner mig till operationen. Jag får lugnande, även om jag inte är säker på att det behövs, för trots att det drar till i magen, så är jag fortfarande väldigt lugn. Mamma ser mycket mer tagen ut och jag undviker att titta dit, då jag bara vill bli nedsövd och få allt överstökat. Mamma stannar i mitt rum när jag blir skjutsad i sängen till narkosen. Det känns väldigt märkligt att ligga i en sjukhussäng och bli skjutsad genom korridorerna på sjukhuset. Människor tittar med undrande och medlidande blickar, precis som jag brukar göra när jag ser någon (speciellt en ung människa) i en sjukhussäng.

Hos narkosen är alla grön- eller blåklädda. De hälsar glatt på mig, vilket får mig att känna mig trygg. Sköterskorna från min avdelning säger att vi ses och lämnar mig. Två narkossköterskor skjutsar in mig till rummet där jag ska sövas. De ställer sängen bredvid ett högt bord, höjer min säng och ber mig klättra över till bordet. Där sticker en sköterska in någon nål i handen på mig. Jag tittar inte, då jag tycker att det är lite äckligt, men det känns inte tack vare emlasalvan. Narkosläkaren jag träffade dagen innan kommer också in och hejar glatt. Alla är väldigt gulliga. En av sköterskorna berättar att det snart kommer att snurra till lite i huvudet på mig. Hon håller en lugnande hand på mitt ben och frågar om jag vill att hon ska hålla min hand. "Nä, det är lugnt", svarar jag.

Det börjar snurra. Det känns som om det snurrar till tre gånger, sedan minns jag inte mer.

Jag vaknar och hör någon säga att operationen gått bra. Jag ligger på uppvaket och detta dygn har jag ingen tidsuppfattning om. Jag känner mig lite konstigt i ryggen, det känns att något har hänt. Jag somnar igen. Vaknar sedan av att mamma och pappa kommer. Jag är lite groggy. De berättar att operationen gått jättebra och att jag varit så mjuk och medgörlig att jag blivit väldigt rak. Även om det är goda nyheter, så orkar jag inte reagera så mycket. Pappa berättar om hockeyn, vilka elitserielag som Leksand får möta i kvalserien. När mamma berättar att Ida ringt blir jag tårögd. Jag vet inte hur länge de stannar, men det känns som om de går ganska snart.

Jag sover och är groggy om vartannat. Jag ser läkare och sköterskor springa omkring, flera patienter ligger här, draperier dras upp och dras för. Sängar skjutsas ut och in, patienter byts ut. Jag får veta att det är fullt på IVA (intensivvårdsavdelningen), så jag får ligga kvar på uppvaket.

Någon gång kommer min läkare och tittar till mig, tillsammans med en annan läkare, men det minns jag inte mycket av. Hela tiden kommer sköterskor och tar prover på mig, ber mig röra på armar och ben. Någon gång hör jag någon säga något om min lunga och någon slang. I efterhand fick jag veta att de råkade punktera min ena lunga under operationen, vilket är den vanligaste komplikationen. När man ska sticka in CVK:n (en tunn slang till halsen, för att kunna ta prover direkt därifrån istället för att hela tiden sticka patienten i handen) är det tydligen bara några millimeter till lungan. På grund av detta får jag en slang även ur högerlungan. Jag tänker inte på alla mina slanger, trots att jag har en från vardera lunga, en från halsen, en lokalbedövning i ryggen, en kateter, syre i näsan samt något på händerna.

Tiden går extremt långsamt på uppvaket och jag tror att jag har varit där i två dygn när det egentligen bara handlar om några timmar. Det är stressigt och dramatiskt och jag får höra en läkare berätta för en patient att de gjort allt de kan men att hjärtat är för svagt, "du kommer att dö", säger läkaren. Jag hör en kvinna som jag förstår genomgått en svår förlossning där allt inte gått helt bra med barnet, en kille i min ålder bara skriker att han har ont, han får mer smärtstillande men bara jämrar sig, en patient bredvid mig bara kräks och så finns det en man mittemot mig som är som jag: lugn och tyst.

Det är svårt att sova i den här miljön. Några sköterskor kommer och undrar om jag vill sätta mig upp och kanske borsta tänderna. Jag har ingen aning om hur det går till, men plötsligt sitter jag på sängkanten. Jag tappar all färg i ansiktet och de får lägga mig ner igen och strunta i tandborstningen.

Jag är trött, dåsig, extremt trött på att bli störd av alla patienter och efter många om och men kommer två sköterskor och hämtar mig (vid lunchtid dagen efter, har jag fått reda på) och jag anländer äntligen till mitt rum på avdelningen.

Här kommer jag till avdelningen efter att ha legat ett dygn på uppvaket. Jag minns att pappa stod vid min dörr och knäppte kort med min kamera, sedan har jag inga direkta minnen av resten av dagen.

I efterhand kan jag tycka att det är väldigt fascinerande att vara nedsövd. Jag somnade in på ett kick, det var inte läskigt, det kändes inget speciellt, plötsligt bara sov jag. Och sedan vaknade jag och min rygg var förändrad, utan att veta vad de egentligen har gjort. Under en skoliosoperation, så väcker läkaren patienten för att be den sparka med benen. Sparkar man med benen, så är allt okej, men gör man det inte så måste operationen avbrytas och metallstagen plockas ut. Tydligen sparkade jag som en galning med benen. Detta är ju inget jag minns, men det låter så roligt, jag skulle vilja se mig själv. En liten del av mig skulle vilja se operationen, kanske inte på film, det skulle nog bli för mycket, men se några foton, eftersom jag inte har en aning om hur jag såg ut. Samtidigt är det kanske ganska skönt att inte veta vad som hände, jag gissar på att bilderna skulle bli ganska starka.

Min operationsberättelse slutar här. Minnena av det första dygnet är inte särskilt klara, och dagarna därefter är sig ganska lika, därför tänker jag inte skriva om dem. Eftersom jag hade dator på sjukhuset och bloggade direkt därifrån ibland, finns det lite texter att läsa här på bloggen, om du klickar på februari och mars i vänsterspalten.

2 veckor och 4 dagar efter op

Till faster med familj

2007-03-17T16:48:00.000+01:00

Tusen tack för blommorna!

Såhär ser de ut.

Man blir gladare än man tror av att få blommor. Speciellt blomsterbud! Och särskilt när det är världens snyggaste bukett.

Jag har precis haft besök av tre kompisar som kom på fika. Med sig hade de en bukett tulpaner, en ask Noblesse samt en kasse full av tidningar och en pocketbok. Det är jättebra att vara "sjuk"(skriven). ;) Efter att ha varit extremt trött idag blev jag lite piggare av besöket.

2 veckor och 3 dagar efter op

Små, små steg framåt

2007-03-16T11:32:00.000+01:00

Jag var precis ute på den dagliga promenaden (som inte har blivit daglig de två senaste dagarna). Först gick jag runt huset och ner till bryggan, längst ut på bryggan och så tillbaka - detta är längre än till garaget och tillbaka. Dessutom fortsatte jag traditionellt till garaget, och så tillbaka. En bra bit längre alltså, utan att det var superjobbigt. Dessutom klarade jag trappsteg med vänster ben utan att hålla i något/någon. Det gäller att börja ta fasta på de små framstegen.

2 veckor och 2 dagar efter op

Tiden efter operationen

2007-03-16T09:16:00.000+01:00

När man ska genomgå en sådan här stor operation som jag har gjort, så cirkulerar det ju tusentals olika tankar, funderingar, frågor och scenarier i hjärnan innan. Det mesta handlar om själva ingreppet och sjukhusvistelsen som är väldigt främmande. Det är svårt att inse att man ska gå igenom ett sådant gigantiskt ingrepp.

Jag tror att det är ganska bra att även förbereda sig på att tiden efter operationen blir ganska jobbig. Eller att förbereda sig är ju svårt, men att i alla fall ställa sig in på att det blir tufft. Det är givetvis ganska svårt, för det är ju trots allt individuellt beroende på vilken person man är, vilken sorts skoliosoperation man har gjort och så handlar det väl lite om tur också. Jag hade inte tänkt särskilt mycket på den här tiden där jag befinner mig nu. Idag är det 16 dagar sedan operationen och det är min åttonde dag på hemmaplan. Och jag har ont och tråkigt. Trots smärtstillande tabletter, så gör det ont, främst är det benet som stör mig. Mamma ringde och pratade med en läkare i Linköping idag och han sa mest att jag absolut inte ska oroa mig och alla symtom är fullt normala. Att jag har så ont i benet och att jag har fått en enorm överkänslighet beror på att det är väldigt många nervtrådar som blivit avskurna under operationen. Det ska bli bra igen, men det kan ta ett tag (phu, hur lång tid är "ett tag"?!). Och att jag har ont i ärret är tydligen också helt normalt - huden har läkt, men det är ännu inte läkt inuti kroppen. I 6 veckor försöker dessutom musklerna att gå tillbaka till sitt gamla läge, men sedan ska de anpassa sig till den nya kroppen.

Det gäller tydligen att försöka fokusera på något annat än värken. Lättare sagt än gjort, kan jag tala om. Men jag ska försöka hitta på något projekt om dagarna, för som det är nu, så är mitt liv tråkigare och mer händelselöst än någonsin förr och då är det ganska lätt att bara tänka på värk och allt jobbigt. Det är frustrerande att inte orka eller kunna sätta sig i en bil och åka iväg och hitta på något. Jag orkar inte det, jag orkar inte ens göra min egen frukost på morgonen då jag är stel och svag. Det är en ganska märklig känsla att inte orka något sådant vardagligt och enkelt.

Jag flyttade hem till föräldarna efter operationen för att få lite hjälp och stöd. Jag tänkte att jag skulle väl bli tvungen att bo här ett par veckor. Nu inser jag att det kommer bli betydligt mer än ett par veckor. För det första känns det som om det kommer dröja innan jag orkar ta hand om allt i ett hushåll än och för det andra: hur kul är det att gå ensam i en etta hela dagarna och inte orka något? Då är det betydligt bättre att bo i en villa och ha sällskap.

Men det blir ju bättre, såklart. Det gäller bara att ställa sig in på att det tar sin tid efter att det har hänt något så stort i kroppen. Allt gick så bra och fort och jag återhämtade mig så himla bra under sjukhusvistelsen. Då är det lätt att tro att det kommer gå lika fort hemma. Men det är 6 månaders läketid efter den här operationen. Det är 180 dagar. Idag har det gått 16 dagar. Man kan nog alltså inte kan begära så mycket av sig själv.

2 veckor och 2 dagar efter op

Vilken skillnad...

2007-03-13T16:16:00.000+01:00

Minst två gånger om dagen får jag en svacka, det är när jag ska stiga upp på morgonen och inte fått medicinen, och på kvällen innan jag tagit min medicin. Då är inte livet jätteroligt.

När det kommer svackor, så gäller det att hitta det positiva. Jag vet ju att det hela tiden blir bättre. Det är dock rent ut sagt skitsvårt att vara positiv när svackan är framme. Men det man kan göra är att plocka fram bilder... Titta här... De vänstra bilderna är innan operationen och de högra är som jag ser ut nu. Tittar jag på dem inser jag vilken fantastisk grej en läkare har kunnat göra med mig. Titta på min midja och mina skulderblad!

Agrafferna borta!

2007-03-13T13:50:00.000+01:00

Två distriktssköterskor var just här hemma och tog bort mina 40 agraffer (stygn, fast de ser ut som klamrar från en häftapparat) från ärret. Vilken befrielse! Det gjorde inte ett dugg ont. Det var värre att ta bort de vanliga stygnen jag hade efter dränen till lungan och slangen till halsen.

Nu är det inget som stramar på samma sätt och jag har lättare att räta upp mig. Skönt. Nu: dags för den dagliga promenaden till garaget.

1 vecka och 6 dagar efter op

Vänsterbenet hänger inte med

2007-03-12T10:59:00.000+01:00

Det jobbigaste just nu är mitt vänsterben, som det sticker i och när man tar på det gör det nästan ont. Att jag inte har någon känsel i nedre delen av vänstersidan på magen är inte lika farligt. Jag har mjukisbyxor på mig just nu och när de kommer åt benet gör det ont/är det obehagligt. När jag går har jag svårt att lyfta vänsterbenet, vilket gör att jag går lite märkligt. Jag kan inte sätta på mig byxor och strumpor själv, då jag inte kan lyfta vänsterbenet.

Då förstår ni nog att det är lite jobbigt. Drygt att benet är värre än ryggen. Av en händelse ringde en sköterska från avdelningen till mig precis, i annat ärende, men jag berättade om benet och han tyckte att jag skulle höra av mig om det inte blivit bättre om en vecka. Det tänker jag göra. Innan benet är okej kan jag liksom inte ens gå ordentligt. Igår tog jag en promenad till garaget (eh, det är inte många meter) och tillbaka vid huset körde jag lite trappträning på verandan. Efter det var jag (läs benet och musklerna som fick jobba när vänsterbenet tar ett steg upp på en trappa) slut.

1 vecka och 5 dagar efter op

Min ryggrad på röntgenbilder

2007-03-10T10:55:00.000+01:00

Den vänstra bilden är min krök innan operationen, 55 grader Cobb. Nu syns det lite dåligt kanske, men lite ser man ju. Den högra bilden är min krök efter operationen (där ser ni också metallstagen), 17 grader Cobb.

Jag vill tillägga att gränsen för skolios går vid 10 grader och det är så pass rakt att knappt en skoliosläkare ser det utanpå kroppen.

Jag är opererad i L3-T11, vilket betyder från tredje lumbalkotan (ländryggskotan) till elfte thoralkalkotan (bröstryggskotan), vilket är i fem kotor.

1 vecka och 3 dagar efter op

Sjukhuset var tryggare

2007-03-09T09:47:00.000+01:00

Två Panodil, två starka smärtstillande och så en spruta för magen. Detta är vad jag fått två gånger om dagen på sjukhuset. Två ytterligare medicinintag har jag fått, vilket har varit ytterligare två Panodil och så långtidsverkande laxermedel och en blodförtunnande spruta. Mellan detta har jag fått mer smärtstillande vid behov.

Nu ska jag sköta allt själv. Det känns som att det är nu det börjar, den långa rehabiliteringen. Efter några timmar hemma och jag hade ont och inget hjälpte, så blev det skitjobbigt. Här finns inte sjukhusets trygghet. Här finns ingen anpassad ryggsäng, inget gåbord, får jag jätteont kan jag inte ringa på en klocka så att en gullig sköterska kommer och hjälper mig. Nätterna är jobbiga, för inget sätt är bekvämt att ligga på, inget sätt får mig att slappna av ordentligt. En sådan vanlig sak som att ta sig ur sängen på morgonen är en extrem ansträngning och gör förbannat ont när jag inte har fått medicin, och en sådan sak som att klä på sig kan jag inte göra helt på egen hand, vilket såklart är jättejobbigt. Med medicin i kroppen blir allt bra, men när det gör ont blir jag fem år igen. Men: det blir bara bättre.

1 vecka och 2 dagar efter op

Hemma!

2007-03-08T16:22:00.000+01:00

En pojke kom in akut och var i stort behov av ett enkelrum. Jag var den enda tänkbara att flytta på, eftersom jag ändå skulle åka hem imorgon. De skulle flytta mig och mamma till gästhemmet vägg i vägg den sista natten. Då undrade jag om det inte fanns någon möjlighet att åka hem idag istället. Efter en timme kom en sköterska in och sa att om en timme går flyget, så om en halvtimme blir jag hämtad i ambulans. Oj! Snacka om snabba puckar. Det blev extremsnabb utskrivning: snabb omläggning av såret och massor av utbyten av papper. Sedan blev jag hämtad av två supergulliga ambulansförare som körde mig till flygplatsen. Superbekvämt att åka ambulans kan jag tala om. Och att flyga var ännu bekvämare. Ett privat ambulansflyg stod och väntade på mig på Linköpings flygplats och de flög mig på 35 minuter till Borlänge, där en sjuktransport hämtade mig och skjutsade mig till föräldrarnas dörr.

Det känns väldigt märkligt alltihop. Jag tänkte på det där jag låg i flygplanet och såg den blåa himlen ut genom fönstren: jag har verkligen gjort detta. Med besked. Plötsligt är allt avklarat. Eller allt och allt, jag har ju ett halvårs rehabiliteringstid framför mig. Men att jag har verkligen opererats och att jag har flugit och åkt ambulans hem och jag har klarat allt galant... Och jag har en normal midja! Det är så sjukt overkligt.

1 vecka och 1 dag efter op

Ge mig en Green Meal

2007-03-07T21:41:00.000+01:00

Nu har jag fått potatis fyra måltider i rad och har tröttnat. Maten har varit jättebra, men idag när det serverades potatismos och rödbetsbiffar blev jag inte glad. Jag var vrålhungrig och suktade efter pasta. Suck. Det jag längtar efter nu är först och främst tacos som vi ska äta när jag kommer hem på fredag, och sedan en Green Meal från Sibylla. Det var något av det första jag tänkte på när jag var hungrig efter operationen.

Imorse när läkare, sjuksystrar, sjukgymnast och arbetstearapeut kom och gick ronden tyckte de att jag kunde få åka hem imorgon om jag ville. Eller fredag, det bestämmer jag själv. Det kändes något tidigt med imorgon, för jag känner mig ostadig på benen och vill bli bättre först. Så jag flyger hem i ambulansflyg på fredag runt lunch.

Alla är imponerade av mig och säger att det är helt otroligt hur snabbt jag återhämtat mig och att jag är unik och hej och hå. Bara en kille har varit snabbare på att tillfriskna. Det känns ju häftigt såklart.

Idag kom moster på besök. Hon är lite tokig, så jag skrattade så att tårarna sprutade, jag grät av både skratt och frustration och smärta - det gör så förbannat ont att skratta! Jag har fortfarande ont i sidan. Dessutom trapptränade jag med sjukgymnasten, det var jobbigt. Mitt högerben har jag inga problem med, men det vänstra är det otroligt jobbigt att lyfta, vilket är oerhört frustrerande. Hela låret är halvt bortdomnat, precis som nedre delen av vänstersidan av magen. Tydligen har läkaren gått in och bråkat med någon muskel där och då är det ju inte så konstigt att det känns, men det börjar bli jobbigt att inte vänstersidan hänger med ordentligt...

1 vecka efter op

Hur kan man må så bra efter ett sådant stort ingrepp?

2007-03-06T20:37:00.000+01:00

Bilden är från imorse då sista slangen drogs från lungan.

Det går så bra att jag blir orolig. Varför tycker jag inte att allt är piss och varför ramlar jag inte när jag går och varför kräks jag inte när jag äter? Allt går så himla bra att jag snart tror att det är skämt. Något dåligt måste ju komma snart. Imorse drogs dränet från min vänsterlunga, så jag är slangfri och inte längre bunden till sängen, vilket innebär att jag kunde duscha och tvätta håret för första gången på åtta dagar! Underbart. Men en jäkla kraftansträngning var det att först vara uppe och gå och sitta, sen duscha stående och sittande och därefter sitta på sängen medan såret lades om. Jag som skulle ut och rejsa i korridoren med gåbordet ikväll orkar verkligen inget annat än att ligga i sängen. Att resa sig, ta gåbordet och göra ett toalettbesök är riktigt jobbigt ikväll. Nu gör det riktigt ont i sidan ibland. Men jag överlever. Det går att stå ut med om man får gnälla lite och säga "aj" och "fy fan fy fan" ibland. Sköterskorna sa dessutom vid flera tillfällen att såret var så himla fint. Skönt att höra.

Kan det vara så att reikin hjälpt mig? Kanske. Kanske råkar jag bara plötsligt blivit positiv och hittat något jäklaranamma eller kanske har jag hög smärtgräns och en kropp som tar igen sig fort. Tabletterna gör ju sitt också såklart. Äter väl tio-tolv tabletter om dagen och tar ett par sprutor och utan dem skulle det förstås inte gå lika lätt, men hur mycket kan man kräva när någon skurit ens kropp mitt itu och tagit ur och satt i grejer och därefter förflyttat ryggens skelett för att slutligen sätta ihop det med stygn som inte bara liknar, utan är, tjocka klamrar som man får ur en häftapparat? Hur som helst är det skönt att det går så bra och jag hoppas verkligen det fortsätter i den riktningen. Nu har jag två dagar kvar på sjukhuset i Linköping, sedan får jag åka hem.

6 dagar efter op

Det går framåt och framåt

2007-03-05T19:36:00.000+01:00

Jag ser inte riktigt ut som på bilden längre, för nu är syrgas från näsan borta, dropp är borta, ena slangen från lungan, en lokalbedövning är borta samt slangen från urinröret. Nu får jag bara smärtstillande i tablettform och mitt näringsintag styrs bara av det jag äter och dricker och alltså inte längre med hjälp av dropp. Bara ett dränage från vänsterlungan och så ett provtagningsrör i halsen har jag kvar. Och röret från lungan får jag ta bort imorgon, så då tänkte jag rejsa med gåbordet i korridoren. Idag gick jag och stod en stund runt sängen. Mamma tittade på ryggen och påstod att jag ser likadan ut på både sidor. Herregud, det är svårt att förstå. Det ska bli spännande när jag får ta efter-bilder hos sjukhusfotografen för att ser hur jag ser ut.

Men annars ser jag ut på bilden när jag ligger i sängen med datorn. Förutom att jag är lite piggare då. Personalen som inte träffat mig sedan i fredags säger att det är kul att se att jag piggnat på mig så bra. Visst är det, säger jag.

Dessutom äter jag som en häst, nästan. Gillar ju att äta i vanliga fall och idag åt jag i princip allt både till lunch och middag. Den vegetariska maten är otroligt bra här och det är ju egentligen rena rama lyxet att få det serverat, mamma skär det i bitar och för mig är det bara att käka och vänta på att någon bär bort brickan. Tror nästan inte jag går ner i vikt, vilket jag var rädd för att jag göra. Inte så länge jag äter såhär. Nu är det dessutom dags för kvällsfika.

5 dagar efter op