Första mötet med Linköpings universitetssjukhus

Oj, vilken nervositet jag har känt. När brevet kom på posten med kallelsen till Linköping höll jag på att sätta i halsen. Redan den 1 november?! Det var bara en och en halv vecka kvar. De dagarna har varit fulla av nervositet. Man brukar prata om bra och dåliga dagar i ett sjukdomsförlopp, sorg eller liknande. De 10 dagarna jag gick och väntade på att få åka till Linköping bestod verkligen av både bra och dåliga dagar.

Min mamma och jag tog bilen ner till Linköping. Vi åkte 68 mil för ett möte på 45 minuter med en läkare. Men det var värt det! Jag fick ett väldigt förtroende för läkaren, så allt kändes väldigt bra. När jag lämnade ortopedmottagningen drog jag en lättnads suck. Vi hade bestämt att jag skulle opereras i februari, men det kändes bra. Valet står mellan att bli snedare och snedare för varje år i resten av mitt liv (vilket redan om femton år blir ohållbart), eller operation och, om allt går bra, bli nästan rak. Svårt val? Nej! Det känns snarare som om jag inte har något val. Enligt min läkare håller min kropp redan på att gå "ur balans".

Det känns skönt att veta vad som väntar och tack vare läkaren och att allt var så positivt jämfört med vad jag har hört, så känns det väldigt bra. Sjukhuset var trevligt och jag kände mig väl bemött av en människa som vet vad han pratar om. Trots att jag kommer att få ett stort ärr runt vid mage/sida/rygg (en blekfis som jag har tydligen dåligt läkkött, grr), så är jag övertygad om att det är värt det. Bara allt går bra...