Operationsberättelse

Här har jag precis kommit upp till mitt rum efter ett dygn på uppvaket. Jag ser så hjälplös ut!

Strax efter klockan sex på onsdagsmorgonen den sista februari, kommer nattpersonalen och väcker mig. De ger mig emlasalva på handen, eftersom jag ska få nålstick där och inte vill känna något. Jag går in i duschen och tvättar hela kroppen, inklusive håret, med en svamp som innehåller bakteriedödande medel. I mitt huvud cirkulerar givetvis tusen tankar, men ändå är jag förvånansvärt lugn.

Jag sätter på mig operationskläderna, vilka består av ett par vita, gigantiska trosor, ett par vita, tighta, höga strumpor och en vit, lång skjorta. Eftersom mitt hår kommer att bli ganska äckligt med tanke på att jag inte får duscha på ett bra tag, så gör mamma inbakade flätor på mig.

Inte långt därefter kommer några sköterskor in på mitt rum och säger att det är dags att skjutsa ner mig till operationen. Jag får lugnande, även om jag inte är säker på att det behövs, för trots att det drar till i magen, så är jag fortfarande väldigt lugn. Mamma ser mycket mer tagen ut och jag undviker att titta dit, då jag bara vill bli nedsövd och få allt överstökat. Mamma stannar i mitt rum när jag blir skjutsad i sängen till narkosen. Det känns väldigt märkligt att ligga i en sjukhussäng och bli skjutsad genom korridorerna på sjukhuset. Människor tittar med undrande och medlidande blickar, precis som jag brukar göra när jag ser någon (speciellt en ung människa) i en sjukhussäng.

Hos narkosen är alla grön- eller blåklädda. De hälsar glatt på mig, vilket får mig att känna mig trygg. Sköterskorna från min avdelning säger att vi ses och lämnar mig. Två narkossköterskor skjutsar in mig till rummet där jag ska sövas. De ställer sängen bredvid ett högt bord, höjer min säng och ber mig klättra över till bordet. Där sticker en sköterska in någon nål i handen på mig. Jag tittar inte, då jag tycker att det är lite äckligt, men det känns inte tack vare emlasalvan. Narkosläkaren jag träffade dagen innan kommer också in och hejar glatt. Alla är väldigt gulliga. En av sköterskorna berättar att det snart kommer att snurra till lite i huvudet på mig. Hon håller en lugnande hand på mitt ben och frågar om jag vill att hon ska hålla min hand. "Nä, det är lugnt", svarar jag.

Det börjar snurra. Det känns som om det snurrar till tre gånger, sedan minns jag inte mer.


Jag vaknar och hör någon säga att operationen gått bra. Jag ligger på uppvaket och detta dygn har jag ingen tidsuppfattning om. Jag känner mig lite konstigt i ryggen, det känns att något har hänt. Jag somnar igen. Vaknar sedan av att mamma och pappa kommer. Jag är lite groggy. De berättar att operationen gått jättebra och att jag varit så mjuk och medgörlig att jag blivit väldigt rak. Även om det är goda nyheter, så orkar jag inte reagera så mycket. Pappa berättar om hockeyn, vilka elitserielag som Leksand får möta i kvalserien. När mamma berättar att Ida ringt blir jag tårögd. Jag vet inte hur länge de stannar, men det känns som om de går ganska snart.

Jag sover och är groggy om vartannat. Jag ser läkare och sköterskor springa omkring, flera patienter ligger här, draperier dras upp och dras för. Sängar skjutsas ut och in, patienter byts ut. Jag får veta att det är fullt på IVA (intensivvårdsavdelningen), så jag får ligga kvar på uppvaket.

Någon gång kommer min läkare och tittar till mig, tillsammans med en annan läkare, men det minns jag inte mycket av. Hela tiden kommer sköterskor och tar prover på mig, ber mig röra på armar och ben. Någon gång hör jag någon säga något om min lunga och någon slang. I efterhand fick jag veta att de råkade punktera min ena lunga under operationen, vilket är den vanligaste komplikationen. När man ska sticka in CVK:n (en tunn slang till halsen, för att kunna ta prover direkt därifrån istället för att hela tiden sticka patienten i handen) är det tydligen bara några millimeter till lungan. På grund av detta får jag en slang även ur högerlungan. Jag tänker inte på alla mina slanger, trots att jag har en från vardera lunga, en från halsen, en lokalbedövning i ryggen, en kateter, syre i näsan samt något på händerna.

Tiden går extremt långsamt på uppvaket och jag tror att jag har varit där i två dygn när det egentligen bara handlar om några timmar. Det är stressigt och dramatiskt och jag får höra en läkare berätta för en patient att de gjort allt de kan men att hjärtat är för svagt, "du kommer att dö", säger läkaren. Jag hör en kvinna som jag förstår genomgått en svår förlossning där allt inte gått helt bra med barnet, en kille i min ålder bara skriker att han har ont, han får mer smärtstillande men bara jämrar sig, en patient bredvid mig bara kräks och så finns det en man mittemot mig som är som jag: lugn och tyst.

Det är svårt att sova i den här miljön. Några sköterskor kommer och undrar om jag vill sätta mig upp och kanske borsta tänderna. Jag har ingen aning om hur det går till, men plötsligt sitter jag på sängkanten. Jag tappar all färg i ansiktet och de får lägga mig ner igen och strunta i tandborstningen.

Jag är trött, dåsig, extremt trött på att bli störd av alla patienter och efter många om och men kommer två sköterskor och hämtar mig (vid lunchtid dagen efter, har jag fått reda på) och jag anländer äntligen till mitt rum på avdelningen.

Här kommer jag till avdelningen efter att ha legat ett dygn på uppvaket. Jag minns att pappa stod vid min dörr och knäppte kort med min kamera, sedan har jag inga direkta minnen av resten av dagen.

I efterhand kan jag tycka att det är väldigt fascinerande att vara nedsövd. Jag somnade in på ett kick, det var inte läskigt, det kändes inget speciellt, plötsligt bara sov jag. Och sedan vaknade jag och min rygg var förändrad, utan att veta vad de egentligen har gjort. Under en skoliosoperation, så väcker läkaren patienten för att be den sparka med benen. Sparkar man med benen, så är allt okej, men gör man det inte så måste operationen avbrytas och metallstagen plockas ut. Tydligen sparkade jag som en galning med benen. Detta är ju inget jag minns, men det låter så roligt, jag skulle vilja se mig själv. En liten del av mig skulle vilja se operationen, kanske inte på film, det skulle nog bli för mycket, men se några foton, eftersom jag inte har en aning om hur jag såg ut. Samtidigt är det kanske ganska skönt att inte veta vad som hände, jag gissar på att bilderna skulle bli ganska starka.

Min operationsberättelse slutar här. Minnena av det första dygnet är inte särskilt klara, och dagarna därefter är sig ganska lika, därför tänker jag inte skriva om dem. Eftersom jag hade dator på sjukhuset och bloggade direkt därifrån ibland, finns det lite texter att läsa här på bloggen, om du klickar på februari och mars i vänsterspalten.

2 veckor och 4 dagar efter op