6 månader har gått!

Tillbaka på träningsgolvet! Jag har tränat idag! Det första riktiga träningspasset sedan... januari, eller något. Jag börjar på lätt nivå med baspass på Friskis & Svettis, vilket känns helt rätt (jag kommer fortsätta på den lätta nivån ett tag). Det gick bra, särskilt konditionen. Vid styrkeövningarna känns det ju att mina muskler inte är så stora längre (inte så konstigt), och att göra rygglyft kändes lite konstigt. Jag vågade inte ta i så hårt. Jag har ont i vänsterskinkan och längst ner i ryggen, alldeles ovanför rumpan. Vet inte vad det beror på, men det andra ontet jag skrev om i förra inlägget, är i alla fall borta.

Idag är det alltså exakt 6 månader sedan jag låg på operationsbordet och gjorde det, förhoppningsvis, största ingreppet i hela mitt liv. Allt känns faktiskt fortfarande ganska overkligt och att det redan har gått ett halvår är jättekonstigt och vad jag har varit med om är lite hissnande att tänka för mycket på ibland. Känslorna är svåra att beskriva, förmodligen mest för att det känns så overkligt. Det är ungefär som före operationen, när jag berättade för folk att jag skulle opereras. Det kändes som om jag pratade om någon annan. Det är nästan så det känns nu, förutom att jag har ett ärr som bevis på att jag faktiskt har gjort det jag påstår att jag har gjort.

Det var till och med så att jag blev lite sentimental där på träningsgolvet. För ett halvår sedan gick jag med gåbord, det kändes som om jag bar en korsett och för fyra månader sedan kom jag inte ens ner på golvet utan att hålla i något. Nu tränar jag igen. Häftigt, när man tänker på vad som är gjort i min rygg.

Nu hoppas jag bara att allt står till som det ska i ryggen. Samtidigt som jag ser fram emot återbesöket om fyra veckor, så är det lite läskigt. Tänk om jag råkar ha blivit pyttelite snedare? Det ska jag ju inte ha blivit, men man vet ju aldrig. De oroliga tankarna återkommer, dock inte särskilt ofta. Undrar om de någonsin kommer sluta återkomma?

6 månader (26 veckor) efter op