Ge mig en Green Meal

Nu har jag fått potatis fyra måltider i rad och har tröttnat. Maten har varit jättebra, men idag när det serverades potatismos och rödbetsbiffar blev jag inte glad. Jag var vrålhungrig och suktade efter pasta. Suck. Det jag längtar efter nu är först och främst tacos som vi ska äta när jag kommer hem på fredag, och sedan en Green Meal från Sibylla. Det var något av det första jag tänkte på när jag var hungrig efter operationen.

Imorse när läkare, sjuksystrar, sjukgymnast och arbetstearapeut kom och gick ronden tyckte de att jag kunde få åka hem imorgon om jag ville. Eller fredag, det bestämmer jag själv. Det kändes något tidigt med imorgon, för jag känner mig ostadig på benen och vill bli bättre först. Så jag flyger hem i ambulansflyg på fredag runt lunch.

Alla är imponerade av mig och säger att det är helt otroligt hur snabbt jag återhämtat mig och att jag är unik och hej och hå. Bara en kille har varit snabbare på att tillfriskna. Det känns ju häftigt såklart.

Idag kom moster på besök. Hon är lite tokig, så jag skrattade så att tårarna sprutade, jag grät av både skratt och frustration och smärta - det gör så förbannat ont att skratta! Jag har fortfarande ont i sidan. Dessutom trapptränade jag med sjukgymnasten, det var jobbigt. Mitt högerben har jag inga problem med, men det vänstra är det otroligt jobbigt att lyfta, vilket är oerhört frustrerande. Hela låret är halvt bortdomnat, precis som nedre delen av vänstersidan av magen. Tydligen har läkaren gått in och bråkat med någon muskel där och då är det ju inte så konstigt att det känns, men det börjar bli jobbigt att inte vänstersidan hänger med ordentligt...

1 vecka efter op