Ett år senare

28 FEBRUARI 2007

En grönklädd kvinna ger mig en spruta på handen och håller sedan en lugnande hand på min arm.

»Nu kommer det snart att snurra till lite i huvudet på dig», säger hon vänligt, utan att släppa taget om armen.

Jag är spänd inför hur det ska kännas. Jag lyssnar till ljuden av fotsteg och tickande utanför rummet och hinner tänka att jag tycker om människorna här. Innan allt blir svart snurrar det till i huvudet på mig en gång, två gånger, tre gånger.

* * *

När jag vaknar några timmar senare vet jag vad jag har varit med om. Jag vet att jag är på Universitetssjukhuset i Linköping och att jag blivit opererad för skolios. Men jag vet inte var på sjukhuset jag är. Uppvaket, gissar jag. Jag känner inte igen människorna.

»Operationen gick bra», säger någon.

Sedan somnar jag igen.

Nästa gång jag vaknar, är mamma och pappa vid min sida. De säger att läkaren sagt att jag har blivit jätterak och att allt har gått så bra. Jag försöker känna efter i ryggen. Det känns stelt och annorlunda och det gör lite ont. Medan mamma pratar med en läkare, berättar pappa för mig vilka elitserielag som är klara för att möta Leksand i kvalserien. Mamma och pappa stannar inte så länge. Jag är trött. Någon gång kommer läkaren som opererade mig och tittar till mig. Jag minns inte vad han säger till mig, men det är skönt att känna igen ett ansikte. Jag hör något om en punkterad lunga och en slang som måste sättas in, men jag tänker inte så mycket på det.

Min ena lunga punkterades under operationen. Det är fullt på intensiven, så jag får ligga kvar på uppvaket i ett dygn - vilket känns som dubbelt så lång tid. Kvinnor och män i vita rockar stressar runt. Vi är flera stycken som ligger i samma rum, med bara draperier mellan oss. Jag vill sova, men det är svårt. Med jämna mellanrum kommer sköterskor till mig för att ta tempen, ge mig en spruta och kontrollera att jag kan vicka på mina tår och lyfta på mina armar. Det känns som om jag blir störd så fort jag har somnat. Patienten bredvid mig bara kräks, en annan gråter och verkar ha förlorat ett barn. En tredje får berättat för dig att hans hjärta inte orkar längre och att han snart kommer att dö. Det känns overkligt att ligga några meter därifrån och höra. En fjärde bara skriker att han har ont och får snart höra att hans operation inte gick som förväntat - han måste opereras igen.

Jag vet inte vad klockan är. Jag har inget tidsbegrepp. Det känns som om jag har legat på uppvaket i minst två dagar. Det är en lättnad när två sköterskor från min avdelning kommer och hämtar mig. De ställer min säng och kopplar alla slangar och apparater tillrätta på rum 22 på barnkirurgen, allra högst upp i sjukhuset. Det är lunchtid, ett dygn efter att jag har opererats. Datumet är den 1 mars 2007 och resten av dagen är ganska dimmig till minnet.

* * *

28 FEBRUARI 2008

Vill bara somna om när jag vaknar. Är för trött för att stiga upp och vara seriös. Men jag gör det ändå. Dagens aktiviteter: försöka göra intervjuer till mitt reportage, ta en sväng på stan och ikväll köra stenhårt på aerobicsen. Det är lite annorlunda aktiviteter mot vad jag klarade för ett år sedan.

Jag har aldrig tyckt att årsdagar är särskilt speciella. Men det här datumet är lite speciellt. Det går inte att komma ifrån. Men overklighetskänslan är lika stor, om inte större, idag som för ett år sedan. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är jag som varit med om allt detta. Det är inte annat än att jag kan bli lite impad av mig själv...

1 år efter op