Sjukhuset var tryggare

Två Panodil, två starka smärtstillande och så en spruta för magen. Detta är vad jag fått två gånger om dagen på sjukhuset. Två ytterligare medicinintag har jag fått, vilket har varit ytterligare två Panodil och så långtidsverkande laxermedel och en blodförtunnande spruta. Mellan detta har jag fått mer smärtstillande vid behov.

Nu ska jag sköta allt själv. Det känns som att det är nu det börjar, den långa rehabiliteringen. Efter några timmar hemma och jag hade ont och inget hjälpte, så blev det skitjobbigt. Här finns inte sjukhusets trygghet. Här finns ingen anpassad ryggsäng, inget gåbord, får jag jätteont kan jag inte ringa på en klocka så att en gullig sköterska kommer och hjälper mig. Nätterna är jobbiga, för inget sätt är bekvämt att ligga på, inget sätt får mig att slappna av ordentligt. En sådan vanlig sak som att ta sig ur sängen på morgonen är en extrem ansträngning och gör förbannat ont när jag inte har fått medicin, och en sådan sak som att klä på sig kan jag inte göra helt på egen hand, vilket såklart är jättejobbigt. Med medicin i kroppen blir allt bra, men när det gör ont blir jag fem år igen. Men: det blir bara bättre.

1 vecka och 2 dagar efter op