Mot något (overkligt) nytt

Nu ska jag ut och resa lite. En vecka eller två. Troligtvis närmare två. Jag ska några timmar söderut och mestadels ligga raklång och ha det ljust omkring mig.

Det är sant, men den hela, trista sanningen är att nu ska jag in på sjukhus. Tidigt imorgon åker jag, på onsdag opereras jag. Nu ska det verkligen hända. Nu ska jag genomgå något jag ännu inte fattat vad det faktiskt innebär. Nu ska jag göra något som faktiskt kommer att förändra resten av mitt liv, förhoppningsvis till något mycket bättre både till det yttre och till det inre. Jag hoppas jag slipper komplikationer och infektioner. Jag hoppas att jag blir rak och att det höjer mitt självförtroende ett snäpp, där det borde ligga.

Det är stort, det jag ska iväg på. Stort både om man talar om ingrepp, återhämtning och förbättring. Det är läskigt. Det är fruktansvärt läskigt. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte alls. Samtidigt som jag bara vill ha det gjort. Och nu ska jag iväg. Hur länge jag blir borta vet jag inte ännu, troligtvis omkring tio dagar. Sedan lämnar jag Linköping och färdas till Falun i ambulans. Jag i ambulans? Allt låter väldigt overkligt. Men trots att jag avskyr nålar, när någon tar pulsen på mig och när man kommer åt ådrorna, sjukhusrockar, slangar, you name it, så är jag förvånansvärt lugn. Visst, jag erkänner: jag är fruktansvärt orolig för hur allt kommer att kännas, fysiskt och psykiskt. Men ändå är jag inte särskilt nervös. Kanske har jag haft de jobbiga dagarna, kanske får jag ett nervöst sammanbrott när jag sätter foten på Universitetssjukhuset i Linköping. Det lär väl visa sig.

Det kan hända att läkarna kommer ha det jobbigt med mig. Jag kommer av någon anledning ligga på barnavdelningen och kommer väl utan tvekan att vara äldst. Därmed lättast att ha att göra med? Haha, glöm det. Om jag inte blir för blyg, så kommer jag när jag blir hungrig och inte får äta, har ont, mår illa, känner mig ofräsch och de tvingar mig att gå, att bli en riktig bitch. Ska dock försöka charma dem med mitt dalmål, min kulla-tröja, min Leksandshalsduk och så Leksandsmössan som kommer att sitta på huvudet när håret blir för fett. Ha! Jag ska minsann visa varifrån jag kommer. Jag satsar på att bli "den bitchiga men ack så goa dalkullan". Eller också ska jag enbart försöka vara snäll och glad, hur jobbigt det än är. En kollega trodde att jag kommer att vara en riktig fighter och återhämta mig fort, så jag tänkte satsa på att ta rekord där.

Något praktiskt jobbigt är att jag inte kommer att få ha min mobiltelefon på på avdelningen, detta på grund av att det ligger en intensivvårdsavdelning bredvid. Detta stör mig något enormt - att smsa är viktigt och mobilen är enda kontakten med omvärlden. Jag klarar mig inte så länge. Om de verkligen förbjuder mig från att ha den på, så ska jag be dem rulla ut mig på andra ställen, för att kunna ligga och smsa en stund varje dag... haha. (Jo, jag var seriös nu.)

Tro det eller ej, men jag kommer ha med mig en bärbar dator. Hur nördigt är inte det? Men pappa har övertalat mig (ja, jag tyckte faktiskt själv att det lät lite fånigt) och påstår att det är skithäftigt att blogga direkt från sjukhuset och att jag skulle kunna skriva en artikelserie. Yeah right. Men förhoppningsvis kan jag få koppla upp mig när jag orkar, och då tänker jag givetvis blogga direkt från sjukhussängen, när jag har tröttnat på att läsa böcker och tidningar. Så, fortsätt kolla in... Tack och hej, på återseende!