Tiden efter operationen

När man ska genomgå en sådan här stor operation som jag har gjort, så cirkulerar det ju tusentals olika tankar, funderingar, frågor och scenarier i hjärnan innan. Det mesta handlar om själva ingreppet och sjukhusvistelsen som är väldigt främmande. Det är svårt att inse att man ska gå igenom ett sådant gigantiskt ingrepp.

Jag tror att det är ganska bra att även förbereda sig på att tiden efter operationen blir ganska jobbig. Eller att förbereda sig är ju svårt, men att i alla fall ställa sig in på att det blir tufft. Det är givetvis ganska svårt, för det är ju trots allt individuellt beroende på vilken person man är, vilken sorts skoliosoperation man har gjort och så handlar det väl lite om tur också. Jag hade inte tänkt särskilt mycket på den här tiden där jag befinner mig nu. Idag är det 16 dagar sedan operationen och det är min åttonde dag på hemmaplan. Och jag har ont och tråkigt. Trots smärtstillande tabletter, så gör det ont, främst är det benet som stör mig. Mamma ringde och pratade med en läkare i Linköping idag och han sa mest att jag absolut inte ska oroa mig och alla symtom är fullt normala. Att jag har så ont i benet och att jag har fått en enorm överkänslighet beror på att det är väldigt många nervtrådar som blivit avskurna under operationen. Det ska bli bra igen, men det kan ta ett tag (phu, hur lång tid är "ett tag"?!). Och att jag har ont i ärret är tydligen också helt normalt - huden har läkt, men det är ännu inte läkt inuti kroppen. I 6 veckor försöker dessutom musklerna att gå tillbaka till sitt gamla läge, men sedan ska de anpassa sig till den nya kroppen.

Det gäller tydligen att försöka fokusera på något annat än värken. Lättare sagt än gjort, kan jag tala om. Men jag ska försöka hitta på något projekt om dagarna, för som det är nu, så är mitt liv tråkigare och mer händelselöst än någonsin förr och då är det ganska lätt att bara tänka på värk och allt jobbigt. Det är frustrerande att inte orka eller kunna sätta sig i en bil och åka iväg och hitta på något. Jag orkar inte det, jag orkar inte ens göra min egen frukost på morgonen då jag är stel och svag. Det är en ganska märklig känsla att inte orka något sådant vardagligt och enkelt.

Jag flyttade hem till föräldarna efter operationen för att få lite hjälp och stöd. Jag tänkte att jag skulle väl bli tvungen att bo här ett par veckor. Nu inser jag att det kommer bli betydligt mer än ett par veckor. För det första känns det som om det kommer dröja innan jag orkar ta hand om allt i ett hushåll än och för det andra: hur kul är det att gå ensam i en etta hela dagarna och inte orka något? Då är det betydligt bättre att bo i en villa och ha sällskap.

Men det blir ju bättre, såklart. Det gäller bara att ställa sig in på att det tar sin tid efter att det har hänt något så stort i kroppen. Allt gick så bra och fort och jag återhämtade mig så himla bra under sjukhusvistelsen. Då är det lätt att tro att det kommer gå lika fort hemma. Men det är 6 månaders läketid efter den här operationen. Det är 180 dagar. Idag har det gått 16 dagar. Man kan nog alltså inte kan begära så mycket av sig själv.

2 veckor och 2 dagar efter op