En mammas tankar från sjukhuset

”Grattis! Du har gjort det! Du lever! Du kan se framåt! Du blir bättre! Du blir rakare! Du blir längre! Du blir mer Johanna!" Så stod det på ett kort som Johanna fick från sin moster Marit igår. Fina och tänkvärda ord.

Det var nervöst att åka till Linköping när vi hade det här hemska framför oss. Johanna var ändå otroligt lugn och det smittade nog av sig på mig också. Det jobbigaste var när de körde ner henne till narkosen på morgonen. Då grät jag! Det bästa var när jag och Lasse (pappa) gick på Ikea och en sköterska ringde och berättade att nu är operationen över och den har gått väldigt bra. Vilken lättnad!

Tänk att det är gjort nu! Jag som mamma har bearbetat detta sen vi var i Linköping 1 november. Tankar och känslor runt denna stora operation har kommit och gått, vilket gjort att jag inte mått så bra vissa perioder. Hur ska det gå? Kan hon verkligen bli rak? Nu vet vi att operationen har gått bra och hon överlevde! Nu måste Johanna se framåt hon har en tuff rehabiliteringstid där det blir en hel del träning. Nytt sätt att gå, stå och sitta. Just nu tycker hon att det känns som om hon har en korsett på sig.

Det är tur att jag har funnits till hands bredvid henne fast hon är vuxen. Hon behöver hjälp med ett glas vatten, lägga en kudde under benen, rätta till täcket, en slang har kommit i kläm, gå och leta efter en sköterska i bara nattlinnet mitt i natten när hennes klocka inte fungerar, ha koll på urinpåsen, stänga av larmet när det varnar för att droppet håller på och ta slut, mata henne och hjälpa till vid röntgen, mitt under melodifestivalen, när det är ont om personal.

Att sova bredvid Johanna har hittills inte varit någon höjdare, sett ur ett egoistiskt perspektiv. Jag vaknar efter 2 timmar hela tiden. Sköterskor kommer och går, Johanna behöver hjälp för att slippa ringa på någon hela tiden, ljud från apparater och en dålig säng. Det känns som om jag blev 5 år äldre för varje natt.

Idag på fjärde dagen har hon tränat vid ”gåbordet” två gånger. På morgonen försvann färgen i ansiktet. Nu ikväll fick hon ha sina rosiga kinder i behåll. Hon stod upp och trampade en lång stund - bra jobbat! När hon stod där och jobbade såg jag hennes raka rygg och dessutom är hon kanske längre än mig!! Kan hon ha växt 2 cm? Tidigare var hon 55 grader och Peter Ahlinder har nog lyckats få henne så rak som 10-15 grader! Helt otroligt! Nu kommer nog kläderna att sitta rätt också.

Johanna har börjat att äta även om det är pytteportioner. Ikväll gick en hel raggmunk och en skål med morötter ner. Just nu längtar hon efter kvällsfikat och en rostad macka som jag ska gå och fixa nu. Härligt när det går framåt!

Ett stort tack till all trevlig, och tillmötesgående personal på barnkirurgiska avd. 53!

/Mamma till nyopererade Johanna (lory@lundholm.se)