Ett steg framåt...

Det är lite jobbigt att ringa till sjukhuset i Linköping, för jag känner mig såå tjatig. Jag vet att jag inte ska känna så, men det kan inte hjälpas. Innan jag hann ångra mig, tog jag plötsligt tag i det idag och slog numret till Landstinget Östergötland. De kunde inte koppla till en läkare, utan jag var tvungen att gå via en mottagning. Så jag pratade med en sköterska på ortopedmottagning och förklarade mitt fall (opererades för skolios den 28 februari och att jag röntgades på hemorten efter sex veckor och att det visat sig att jag blivit snedare och att jag nu vill prata med min läkare om ett utlåtande av röntgenbilderna). Sköterskan bläddrade i papper och jag hörde henne säga "den här veckan är han på plats i alla fall... måndag och tisdag opererar han... han har mottagning på onsdag... telefontid kanske... den veckan är han inte på plats... där var det fullt..." Till slut sa hon att det var enklast att hon lämnade en lapp till honom om att han ska ringa mig, då han verkade vara väldigt upptagen. Så en lapp är nu förhoppningsvis lämnad i min läkares fack och jag hoppas nu att jag får ett telefonsamtal från honom innan veckan är slut...

11 veckor och 5 dagar efter op