Yoga
Det var ungefär ett år sedan jag gick på yoga sist. Då hade jag väldigt svårt att slappna av och koppla bort allt runtomkring, för det enda som fanns i mina tankar var operationen.
Idag gick det desto bättre. Jag yogade igen, och jag har nog aldrig varit så avslappnad. Oerhört skönt. Däremot går inte alla övningar så bra... jag är inte lika vig längre, och dessutom har jag ännu inte någon särskild styrka i ryggen. Men jag tror att det är bra att fortsätta gå på yoga så ofta jag kan, för där tränar man ju upp smidighet, vighet, rörlighet. Jag är ganska övertygad om att exempelvis vigheten kan bli bättre. Jag hoppas det i alla fall. Desto värre är det med vissa vridningar... Tänk dig en stretchövning när du ligger på rygg på golvet, drar upp benen mot dig och sedan fäller dem åt höger/vänster. Jag har lite svårt att göra den. Jag får inte ner benen så långt och efter ett tag känns det inte bra i ryggen, så jag får dra upp benen igen. Det måste vara så att det blir någon vridning i nedre delen av ryggraden när man gör den övningen. Och med tanke på att jag trots allt är stelopererad där, så kanske det inte är så konstigt att det inte går. Lite irriterande är det, för jag minns att den övningen var väldigt skön.
Att det finns rörelser som jag inte kan göra som förr, är ju inget som hindrar mig i mitt vardagsliv på något vis. Men det kan ändå vara lite ledsamt att upptäcka att vissa rörelser är svåra.
Imorgon är det min tjugofjärde födelsedag. Jag är gammal. Åtminstone i skoliosoperationssammanhang... :)
10,5 månader efter op
posted by Johanna @ 1/15/2008 11:44:00 em
2 Comments:
Hej! Måste bara flika in en kommentar denna gång! Jag har följt din blogg ett tag, superintressant att jämföra hur du, likasom jag upplever tiden efter operationen. Det är för min del 2,5 år sen jag opererades och vi verkar må lika prima båda två! Känner precis igen mig i dina yogaupplevelser, lite synd är det att inte kunna ta ut alla rörelser fullt ut, men jag är så enormt tacksam att våra begränsningar ändå ligger på den nivån, det är ju bara pyttsan i sammanhanget! För visst är det lite häftigt att det kan genomföra en operation av detta slag! Situps är ju ännu ett område där man förlorat lite av sin forna förmåga, det var jätteskönt att läsa att du oxå upplever den smått omöjlig! (Jag är op Th10-L3) Lika komiskt är det när man ombeds rulla upp sakta, kota, för kota, kan inte låta bli att le lite för mig själv då :P Tack för en superbra blogg, den fyller verkligen ett syfte, jag önskar den hade funnits tiden innan min operation!
Anna: Tusen tack för att du delar med dig! Det känns jätteskönt att höra detta - man känner sig ju annars lite ensam med tankarna... Jag är opererad Th11-L3 (har jag för mig :)), så då är nog i princip samma sak vi upplever. Vad gäller när man ska rulla upp sakta, kota för kota, då brukar jag också le lite, jag kommer upp rätt fort innan alla andra - vadå kota för kota, liksom, det gååår ju inte! :) Just den grejen bryr jag mig inte om, men några andra smidighets och styrkeövningar känns det lite ledsamt att jag inte kan göra.
Jätteskönt, precis som du säger, att även du upplever sit upsen lite omöjliga, de höga åtminstone. "Korta" situps går ju bra. Men visst, som sagt, det är absolut pyttsan i sammanhanget, att det är så himla lite som hindrar en är egentligen fantastiskt.
Du få gärna kommentera och jämföra om det är något "konstigt" jag upplever i fortsättningen... ;)
Skicka en kommentar
<< Home