Ocensurerade tankegångar

Jag har hela tiden tänkt att den här bloggen ska vara ocensurerad. Sådana saker som vissa personliga detaljer kring sjukhusvistelsen kanske inte är det första jag berättar, men med ocensurerat menar jag mera att jag till exempel ska inte hålla inne med något bara för att det ska låta bra utåt. Jag ska inte heller göra något större än vad det är. Det handlar ju trots allt om hur det är ur min synvinkel. Och oftast är allt väldigt positivt.

Men ofta är det faktiskt så att jag ser mig i spegeln och bara ser den lilla snedheten som finns kvar, istället för att tänka på hur rak jag är till skillnad mot för ett år sedan. Mitt sätt att tänka är verkligen jättedumt. Men jag kan inte undvika att tänka på det. Jag vet inte om de som inte vet om min skolios skulle se att jag är sned. Men det spelar ingen roll, för jag ser det. Jag börjar även att se ett mönster: inför röntgen börjar jag tycka att jag är ännu snedare. Jag röntgades för drygt en vecka sedan och bad om att få se röntgenbilden. Det skulle jag väl aldrig har gjort, för nu har jag fått för mig att jag är snedare, att hela ryggraden tagit sig mer åt ena hållet. Jag tycker inte att jag ser så rak ut som jag gjorde direkt efter operationen. Men jag inbillar mig kanske? Jag har fått för mig att jag känner mig lite sned när jag står rakt och ihop med benen. Men lite sned kanske jag kände mig även för ett halvår sedan? Jag är ju trots allt inte sprikrak.

Fortfarande efter snart ett år kikar jag alltså i princip varenda dag på hur min midja ser ut. Jag känner ofta vid "kärlekshandtagen" vid ländryggen för att kolla så att inte ett veck har återuppstått i högersidan. Det har det inte, men jag måste ändå kolla. Ibland lutar jag mig framåt och känner på ryggraden, så att inte kröken går längre ut åt vänster. Och så märker jag att jag är ju faktiskt ganska rak ändå...

Jag blir lite irriterad på mig själv över dessa oroande tankar som återkommer. Men ärligt talat tror jag faktiskt att tankarna kommer att komma och gå i flera år framöver. Jag tror att det är svårt att låta bli. Tanken på att nåt skulle hända och att jag skulle behöva genomgå en ny operation med allt vad det innebär, den finns ändå någonstans där. Men trots sådana tankar är det ju fortfarande till helt klart största del bara positivt. Det gäller att påminna sig om hur det var innan operationen.

11,5 månader efter op