Rehabilitering och oroligheter
Igår var jag på möte på jobbet - rehabiliteringsutredning med planering om återgång till arbete. Jag var lite nervös, för det är alltid lika jobbigt att försöka få folk förstå vilken stor operation det handlar om. Jag ser ju frisk och normal ut utanpå. Men de hade mer än full förståelse, så det var skönt. De förstod också att jag vill tillbaka till jobbet, men de var måna om att jag inte skulle komma tillbaka för tidigt, så att kroppen tar skada. Det kändes skönt att ha den förståelsen. Nytt rehabmöte blir det i juni för att kolla om jag då kan börja på 25%. Det är vad jag räknar med.
Jag hoppas att jag får en kopia på förra veckans röntgenbild snart. Jag vill verkligen kunna jämföra med den bilden jag har, för jag börjar tro att jag inte inbillar mig snart. Jag hoppas så att jag inbillar mig, men jag tycker faktiskt inte att min midja ser lika rak ut som den var en vecka efter operationen. Det är klart: jag är inte spikrak, jag har ändå en krök på 17 grader, men ändå. Jag har fotat min rygg bakifrån och jag försöker hela tiden intala mig att jag inbillar mig, men jag tror inte det. Och då kommer alla funderingar som inte går att slippa undan:
- Det ska väl inte vara möjligt för ryggraden att förflytta sig något nu? Men det skulle väl inte vara förvånande om den skulle göra det just på mig...
- Tänk om den har förflyttats, om någon skruv har lossnat (det såg dock inte ut så när jag kikade på röntgenbilden på dataskärmen) och jag måste operera mig igen? Jag vågar knappt tänka tanken.
- Om det är så att ryggraden sitter där den ska, kan det vara så att midjan åkt tillbaka lite till sitt gamla läge ändå? Innan operationen hade jag svårt att föreställa mig att min midja skulle kunna bli normal, den som verkligen har lagt sig i sitt läge... Kanske är det så att det är mjukdelarna i kroppen som återgått lite mot sitt normala läge...? Kan det vara möjligt?
- Tänk om det är så att jag inte inbillar mig angående midjan och att den fortsätter att förflytta sig och till slut blir som före operationen. Vilket lurendrejeri! Då skulle jag helst ha sluppit att känna på hur det känns att ha en normal midja.
- Tänk om jag inte inbillar mig angående ryggraden/midjan och jag hade kunnat göra något för att förhindra det? Jag kanske inte borde åkt bil trots allt, jag kanske borde legat raklång mycket mer, jag kanske inte borde ha gått så "långa" promenader, jag kanske inte borde suttit så mycket, de kanske borde återta den gamla gipsvaggan man låg i efter skoliosoperation förr i tiden...
6 veckor och 6 dagar efter op
posted by Johanna @ 4/17/2007 09:10:00 fm
3 Comments:
Du jag måste bara säga att jag känner igen mig själv i dina tankar.. oron över att ryggen ska gå tillbaka till sitt förra läge, att midjan förflyttar sig lite, att någon skruv lossar på sig, omoperation osv. Ja, allt det där. Tankar som spökar. :/
Jag hoppas verkligen att ingenting har förändrats för dig, att ryggen håller sig på plats. Men, ja, försök inte oroa dig allt för mycket innan du då egentligen får några misstankar bekräftade. Och tror du inte att någon skulle ha påpekat någon förändring nu för dig när du var och tog röntgenbilden och träffade din läkare på hemorten? De jämförde väl med din förra röntgenbild som togs några dagar efter operationen.. eller? :/
Det är väl bäst att vänta med att avgöra om något hänt tills du fått hem röntgenbilden. Fast jag vet, det är olidligt att behöva vänta när man vill ha den nu nu nu.
Och oroa dig inte över att det du gjort (åkt bil, varit uppe mycket osv) kan ha påverkat din rygg. Det ska det helt enkelt inte göra. Luuuugn. Det är nog ingen fara ska du se. (det är det jag försöker intala mig själv också, haha). :)
Jag blir själv oroad ibland för att jag är uppe alldeles för mycket, sitter lite för länge, rör på mig på tok för fritt, att jag inte ser till att ligga exakt rak i sängen.. jag försöker åtminstånde tänka på hållningen och medvetet stå/gå/sitta så rakt som möjligt så jag inte låter kroppen hamna i sitt tidigare invanda läge, men det är inte alltid jag kommer ihåg helt.
Ja.. det slutar ofta med att jag står framför spegeln mycket och inspekterar midjan för att verkligen hålla koll på den. Jag, som du, har fått för mig att den inte är lika rak som den var i början. Panik! Men jag vet inte. Kan bara vara inbillning, eller så är det så. Hemska tanke. Men där står jag iallafall och känner på midjan, på revbenen, på själva ryggraden. Hm. Har väl tvingat mamma att kolla min midja femtioelva gånger för att höra vad hon tycker. Hehe.
Förresten så kanske midjan inte ser exakt likadan ut som den gjorde innan då kroppen nu förändrats? Muskler börjar komma tillbaka, man får i sig lite mer mat än vad man tidigare gjort..? äsch jag vet inte. Försöker komma på bra oroa-dig/mig-inte anledningar. :)
Håller tummarna för att ryggraden håller sig rak! kramkram :)
Carro, vad skönt att du också oroar dig. Det är väl inte mer är normalt antar jag, jag tror att man får olika "perioder" efter en sån här grej, med olika orosmoment. Inatt vaknade jag och kände på mina revben, tyckte att det var ojämnt, haha. Sedan kände jag på morgonen igen och trodde nog att jag hade inbillat mig... Jag känner igen det där med att känna på ryggen, på midjan, följa ryggraden med fingrarna - allt för att kolla så att jag verkligen inte är sådär jättesned fortfarande.
Jag har tagit bild på ryggen idag igen och då såg den plötsligt normal ut som tidigare, men tittar jag mig i spegeln tycker jag att det svänger in mer på ena sidan igen. Eller ja, det vet jag att det gör, midjan är inte på millimetern jämn, men jag tycker att det svänger in lite mer än för en månad sedan. Jag har också frågat mamma och bett henne fota så att jag själv ska se. Hon sa själv att det kaaaanske hade blivit nååågon liten förändring. Hrm.
Jag har inte träffat nån läkare på hemorten än, så de har inte kunnat säga nåt. Det ska jag göra den 8 maj och då lär jag ju få se röntgenbilden där, men jag bad att få den hemskickad innan för att jag var lite orolig. En vecka sa de att det skulle ta och det är på torsdag, så jag hoppas verkligen att den dyker upp den här veckan, men jag tror knappast det med deras takt.
Jag vet ju att jag inte ska oroa mig över att jag åkt bil, varit uppe och gått väldigt mycket och sådant eftersom det inte ska påverka, men ändå finns någon tanke där att det tar ju 6 månader för skelettet att läka och tänk om något jag gör påverkar... Och allt gick ju så himla bra på sjukhuset och har även gått bra efteråt, så något skit borde jag väl råka ut för... Ja, du känner säkert igen tankarna. :)
Kram!
Åh, vad jag känner igen mig, dina ord skulle lika gärna kunna vara mina! Jag fortsätter läsningen...
Skicka en kommentar
<< Home