Om vighet och begränsande hjärna

Jag jobbar och pluggar för mycket, så jag har inte haft tid att träna på jättelänge. Men idag är jag ledig och gick iväg för att träna ett pass vid lunchtid, med basintensitet (eftersom jag inte har tränat på ett tag). Passet var dock utbytt till ett styrkepass. Jaja, lika bra att köra hårt, tänkte jag. Och visst gick det bra. Men jag kommer på att jag inte är lika vig som innan operationen. Inte för att det är något nytt (de första veckorna efter operationen kunde jag varken sitta i skräddarställning eller dra upp benen mot magen, vilket var fruktansvärt frustrerande), men det är när jag tränar som jag påminns om det.

Det var första gången idag som jag faktiskt hoppade över en övning på träningspasset. Det kändes lite för tungt, lite för läskigt och osäkert med ryggen... jag gjorde övningen två gånger först, så jag vet ju att jag klarar det, men ändå vågade jag inte göra det fullt ut.

En kompis berättade för mig att hjärnan och nervsystemet egentligen begränsar mer än själva kroppen. Alltså, efter en skada/operation/trauma så ligger ofta hjärnan och nervsystemet efter kroppsdelen i sig, hjärnan litar alltså inte på kroppsdelen i fråga trots att framsteg har skett och att kroppen troligen klarar det man nu ska göra. Det kan ta ett bra tag innan hjärnan vågar "lita" på kroppsdelen och sänder ut nya signaler till nerverna.

Intressant, tycker jag. För det känns som om det stämmer. Jag vet ju att min rygg ska vara lika stark som en normal rygg nu, men ändå kan jag fega lite ibland, som övningen jag hoppade idag.

Det var i vissa stretchövningar som jag påmindes om att jag är så fruktansvärt ovig! Jag börjar fundera på om jag någonsin kan bli lika vig som jag var innan operationen. Egentligen är jag helt övertygad om att jag kan bli det, det gäller nog bara att jag inte tränar i perioder, utan hela tiden, utan några veckors uppehåll. Jag ska göra mitt bästa...

8 månader efter op