Krokig innanför skinnet

Nu är jag precis hemkommen från sjukhuset. Magnetröntgen är avklarad. Den gick jättebra, jag var lugn och det var inte alls så läskigt som jag trodde. Det som var skönt var att det inte var ett "stängt rör" man åkte in i, utan snarare en tunnel. Det var öppet på båda sidor och det var ljust, vilket gjorde att jag inte kände mig ett dugg instängd. Jag låg bekvämt - fick en liten kudde, och stöd under knäna. Dessutom fick jag hörselskydd med musik, vilket ju var trevligt, men när röntgenbilderna togs var ljudet så otroligt högt att jag inte hörde musiken. Däremot lät bultandet och dunkandet till slut nästan som techno på en nattklubb och det är ju inte så tråkigt...

Vid omklädning satt jag och tittade i rummet jag befann mig i. Då knöt det sig i magen lite, för där var maskiner med slangar och sladdar och utanför gick människor i vita rockar. Jag gillar inte sjukhus... Men som sagt: MR gick bra och det är skönt att det är över. Däremot märker jag ju att det är på riktigt... operationen kommer verkligen att ske. Hjälp.

När sköterskan körde ut mig från "tunneln" och jag reste mig upp sa hon: "Jag tyckte du gick så rakt och fint när du kom in, men jag såg ju på bilderna nu hur krokig ryggen är". "Jaa..." sa jag och skrattade. Visst är jag krokig. Men jag fattar nog inte själv hur sned jag är. Även om det syns utanpå, så syns det ju inte så fasligt mycket som när man tittar på en röntgenbild.