Då och nu

Att träna är fantastiskt. Aerobics, spinning, jympa, skivstång, bräda, gym, yoga, core... Jag kan träna i princip vad jag vill. Det är någon övning i core och yoga som inte går helt optimalt och som jag får strunta i, men överlag fungerar allt över alla förväntningar. Det är nästan inte ett enda träningspass som går mig förbi utan att jag tänker på att det är helt otroligt att jag klarar av det.

Jag är stelopererad i ländryggen och jag tränar som aldrig förr.

För en månad sedan testade jag core för första gången efter operationen och det fungerade bra. Det var ett par övningar som blev för jobbiga för mig (höga och långsamma situps fungerar liksom inte), men det var ett skönt pass som jag tror är himla bra för att stärka musklerna i bålen. Senast för två veckor sedan testade jag rygglyften på gymet. Jag har inte vågat göra det tidigare, men nu hade jag sällskap och vågade med en kompis vid min sida. Och jag kunde! Det gick hur bra som helst. Jag orkade till och med mer än förr (jag är nog mer vältränad överlag nu) och det var så skönt.

Det är lite skillnad på bilderna ovan. Sjukhussängen och nu - som dag och natt. För ett år och åtta månader sedan blev jag glad när jag orkade gå tio meter längre på min dagliga promenad till brevlådan. Nu skuttar jag utan problem omkring på aerobicspsassen.

1 år och 8,5 månader efter op