Skolios, ur min synvinkel

I februari 2007 opererades jag för skolios i Linköping. Skolios är en snedvridning av ryggraden. Den är böjd åt höger eller vänster om man ser den bakifrån. Här får du följa mina tankar inför och efter operationen, och du får höra mina berättelser om hur jag upplever skoliosen. Förutom bloggen når du mig på barajagjohanna@hotmail.com

tisdag, februari 27, 2007

Direkt från sjukhussängen, kvällen före op

Välkommen till mitt hem de kommande... eh... tio dagarna, typ. Sådär ser det ut. Jag har nalle och en tavla på Prosit (en av de sju dvärgarna) och som synes en månformad lampa ovanför sängen. Barnavdelning vet ni... i behandlingsrummet där jag fick ta blodprov och annat ikväll var det fullt av roliga leksaker att titta på. Dessutom fick jag ett plåster med nallar på. Haha!

Nä, jag kunde inte hålla mig från att koppla upp mig. Men nu lär det nog inte ske på några dagar. Tidigt imorgonbitti skjutsas jag iväg för att bli nersövd och sedan bli opererad. Känns... skitkonstigt. Men jag är så sjukt lugn. Kanske reikin som har gett effekt? Eller att alla 18 (!) människor jag träffat är supergulliga. Har träffat både läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, nån som gjort andningsövningar med mig, röntgenfolk, narkosläkare, you name it... Hela fem personer har börjat diskutera hockey/Leksand/Mora/Dalarna/Falun med mig - mycket trevligt.

Gonatt!

måndag, februari 26, 2007

Mot något (overkligt) nytt

Nu ska jag ut och resa lite. En vecka eller två. Troligtvis närmare två. Jag ska några timmar söderut och mestadels ligga raklång och ha det ljust omkring mig.

Det är sant, men den hela, trista sanningen är att nu ska jag in på sjukhus. Tidigt imorgon åker jag, på onsdag opereras jag. Nu ska det verkligen hända. Nu ska jag genomgå något jag ännu inte fattat vad det faktiskt innebär. Nu ska jag göra något som faktiskt kommer att förändra resten av mitt liv, förhoppningsvis till något mycket bättre både till det yttre och till det inre. Jag hoppas jag slipper komplikationer och infektioner. Jag hoppas att jag blir rak och att det höjer mitt självförtroende ett snäpp, där det borde ligga.

Det är stort, det jag ska iväg på. Stort både om man talar om ingrepp, återhämtning och förbättring. Det är läskigt. Det är fruktansvärt läskigt. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte alls. Samtidigt som jag bara vill ha det gjort. Och nu ska jag iväg. Hur länge jag blir borta vet jag inte ännu, troligtvis omkring tio dagar. Sedan lämnar jag Linköping och färdas till Falun i ambulans. Jag i ambulans? Allt låter väldigt overkligt. Men trots att jag avskyr nålar, när någon tar pulsen på mig och när man kommer åt ådrorna, sjukhusrockar, slangar, you name it, så är jag förvånansvärt lugn. Visst, jag erkänner: jag är fruktansvärt orolig för hur allt kommer att kännas, fysiskt och psykiskt. Men ändå är jag inte särskilt nervös. Kanske har jag haft de jobbiga dagarna, kanske får jag ett nervöst sammanbrott när jag sätter foten på Universitetssjukhuset i Linköping. Det lär väl visa sig.

Det kan hända att läkarna kommer ha det jobbigt med mig. Jag kommer av någon anledning ligga på barnavdelningen och kommer väl utan tvekan att vara äldst. Därmed lättast att ha att göra med? Haha, glöm det. Om jag inte blir för blyg, så kommer jag när jag blir hungrig och inte får äta, har ont, mår illa, känner mig ofräsch och de tvingar mig att gå, att bli en riktig bitch. Ska dock försöka charma dem med mitt dalmål, min kulla-tröja, min Leksandshalsduk och så Leksandsmössan som kommer att sitta på huvudet när håret blir för fett. Ha! Jag ska minsann visa varifrån jag kommer. Jag satsar på att bli "den bitchiga men ack så goa dalkullan". Eller också ska jag enbart försöka vara snäll och glad, hur jobbigt det än är. En kollega trodde att jag kommer att vara en riktig fighter och återhämta mig fort, så jag tänkte satsa på att ta rekord där.

Något praktiskt jobbigt är att jag inte kommer att få ha min mobiltelefon på på avdelningen, detta på grund av att det ligger en intensivvårdsavdelning bredvid. Detta stör mig något enormt - att smsa är viktigt och mobilen är enda kontakten med omvärlden. Jag klarar mig inte så länge. Om de verkligen förbjuder mig från att ha den på, så ska jag be dem rulla ut mig på andra ställen, för att kunna ligga och smsa en stund varje dag... haha. (Jo, jag var seriös nu.)

Tro det eller ej, men jag kommer ha med mig en bärbar dator. Hur nördigt är inte det? Men pappa har övertalat mig (ja, jag tyckte faktiskt själv att det lät lite fånigt) och påstår att det är skithäftigt att blogga direkt från sjukhuset och att jag skulle kunna skriva en artikelserie. Yeah right. Men förhoppningsvis kan jag få koppla upp mig när jag orkar, och då tänker jag givetvis blogga direkt från sjukhussängen, när jag har tröttnat på att läsa böcker och tidningar. Så, fortsätt kolla in... Tack och hej, på återseende!

Dan före dan (före dan)

Drömde en massa. Sov till 12. Blev alldeles förvånad - så länge har jag inte sovit på evigheter. Men det kanske behövdes då. Vaknade med spänningshuvudvärk och har det fortfarande. Mår illa lite då och då.

Nervössymtom?

Imorgon drar jag. I övermorgon gäller det. Shit pommes frites!

Tankar far inte runt så fasligt mycket i hjärnan, är mest... lite borta. Men något jag har funderat över är narkosen. Lite läskigt är det allt. Och tänk om jag får för mycket så att något händer? Eller tänk om jag får för lite och vaknar under operationen? Självklart händer det förmodligen inte, läkarna vet ju vad de gör. Men ändå.

söndag, februari 25, 2007

Aaaandas...

Och plötsligt blev jag sjukligt nervös. Ont i magen. Hjälp. Min känsla kanske beror på annat också, men vad det än är så är det inte roligt.

lördag, februari 24, 2007

"Lycka till"

Fler och fler önskar lycka till nu, det blir "sista gången" jag träffar folk och jag får kram och ett "lycka till", "jag kommer tänka på dig". Ibland har det känts jobbigt, men på senare dagar helt okej. Lite konstigt bara. Det är lite overkligt. Men jag är inte så nervös som jag borde vara. Det enda jag är nervös för just nu är att jag kommer kunna opereras för att jag är sjuk...

Inte bli sjuk, inte bli sjuk, inte bli sjuk...

Igår vaknade jag med halsont, var dessutom tjock i halsen och var seg i huvudet resten av dagen. Kände mig inte särskilt kry i kroppen. Det gör jag inte idag heller. Kanske var det inte så smart att åka på hockeyresa till Västerås och skrika sig hes, komma hem mitt i natten och bara sova fem timmar innan jag steg upp för att jobba. Men vad gör man? Ikväll är det dessutom tänkt att jag ska ha fest, och så är det jobb imorgon igen. Jag är livrädd att jag ska bli sjuk. Blir jag det kan jag ju inte opereras. Vet inte ens om jag får opereras som jag mår nu. Det borde jag få. Men även om jag bara har lite ont i halsen och är seg i huvudet, så känner jag mig ju inte frisk... jäkla skit.

måndag, februari 19, 2007

Upp och ner, ner och upp

Svängigt värre! (Humöret.) Förra veckan var allt uppåt. Operations-och-allt-därtill-tankar finns ständigt i huvudet, men jag har ändå varit uppåt. Nu börjar jag svaja igen. Ajaj. Det är jobbigt när för många människor börjar tänka på mig och önska mig lycka till och vara medlidande. Just nu vill jag helst inte prata så mycket om det.

Har varit hemma från jobbet. Vaknade med migrän, som mildrats till "bara" påträngande huvudvärk. Jättejobbigt. Särskilt som jag ska iväg på reikibehandling ikväll. Mamma har en väninna som utför reiki, så jag ska testa det tre gånger den här veckan. Tydligen så ska reikin hjälpa mig att bli lugnare inför operationen och jag ska också läka bättre både psykiskt och fysiskt. Det är ju alltid värt ett försök...

onsdag, februari 14, 2007

Det märks att det börjar bli nära

Det enda jag tänker på när jag exempelvis går i affärer, eller överhuvudtaget ser kläder numera, är att det och det och det kommer sitta så snyggt när jag är rak, och en sån klänning kan jag använda när jag är rak, och ett sånt tight linne kan jag ha när jag är rak.

Utan att tänka på att jag är sned. Utan att känna att jag är sned. Förhoppningsvis.

Om två veckor är jag där. Om exakt fjorton dagar opereras jag. Shit, vad overkligt. Men jag är ändå lugn nu och det har jag det lugna smset från Liza att tacka för, tror jag.

tisdag, februari 13, 2007

Lugnare

Jag smsade Liza (som igår opererade sin rygg). Jag var tvungen att höra hur hon mådde och om allt gått bra och jag skrev att jag helst inte vill veta om det är så att hon har jätteont och mår jättedåligt. Jag fick svar. Hon skrev att jag ska veta att när jag vaknar gör det inte alls ont. Hon sov mest och tiden gick långsamt. Hon skulle ta lite smärtstillande igen och sova lite till.

Och jag blev mycket lugnare.

söndag, februari 11, 2007

Labil - jag?

Nu börjar det bli känsligt att prata om det. Men det går så upp och ner att jag blir tokig. Idag började jag nästan gråta när jag såg reprisen av när Ebba Hultkvist dansar i Let's Dance - hon hade ju så rak rygg!

Herregud.

Och jag tänker på Liza som opereras imorgon. Jag kommer ha dig i tankarna hela dagen!

tisdag, februari 06, 2007

Krokig innanför skinnet

Nu är jag precis hemkommen från sjukhuset. Magnetröntgen är avklarad. Den gick jättebra, jag var lugn och det var inte alls så läskigt som jag trodde. Det som var skönt var att det inte var ett "stängt rör" man åkte in i, utan snarare en tunnel. Det var öppet på båda sidor och det var ljust, vilket gjorde att jag inte kände mig ett dugg instängd. Jag låg bekvämt - fick en liten kudde, och stöd under knäna. Dessutom fick jag hörselskydd med musik, vilket ju var trevligt, men när röntgenbilderna togs var ljudet så otroligt högt att jag inte hörde musiken. Däremot lät bultandet och dunkandet till slut nästan som techno på en nattklubb och det är ju inte så tråkigt...

Vid omklädning satt jag och tittade i rummet jag befann mig i. Då knöt det sig i magen lite, för där var maskiner med slangar och sladdar och utanför gick människor i vita rockar. Jag gillar inte sjukhus... Men som sagt: MR gick bra och det är skönt att det är över. Däremot märker jag ju att det är på riktigt... operationen kommer verkligen att ske. Hjälp.

När sköterskan körde ut mig från "tunneln" och jag reste mig upp sa hon: "Jag tyckte du gick så rakt och fint när du kom in, men jag såg ju på bilderna nu hur krokig ryggen är". "Jaa..." sa jag och skrattade. Visst är jag krokig. Men jag fattar nog inte själv hur sned jag är. Även om det syns utanpå, så syns det ju inte så fasligt mycket som när man tittar på en röntgenbild.

lördag, februari 03, 2007

Drömmar

Drömmen är att vara rak och fin, slippa komplikationer, infektioner, omoperationer och kunna röra mig precis som jag kan nu. Men nu var det inte sådana drömmar jag skulle skriva om, utan drömmar man har om natten.

Natten till igår drömde jag att jag var i Lugnets sporthall i Falun och tittade på hockey (ganska otroligt, eftersom man mest kan kolla på innebandy och andra innesporter i sporthallen). När jag tröttnade började jag gå ut mot korridorerna. Detta var samma byggnad som Universitetssjukhuset i Linköping. Jag hade ett sjukhusnattlinne på mig och irrade omkring i korridorerna. Letade efter en toalett. Hittade inte min avdelning. Plötsligt mötte jag sköterskan som jag pratat med i telefonen flera gånger. "Men Johanna, varför är du ute och går?" frågade hon och hon var otroligt söt och snäll. Hon ledde mig fram till mitt rum. Och jag vaknade. Klockan var fem och jag låg klarvaken till klockradion började låta en timme senare.

Inatt drömde jag massor. Inget om sjukhus eller operation, men jag sov oroligt och mina kuddar och mitt täcke har aldrig varit så ihopkorvat som inatt, jag som normalt ligger blick stilla när jag sover. Jag vaknade vid fyratiden och var klarvaken.

Jag gissar på att jag får leva med drömmar och orolig sömn ett tag framöver. Det är snart bara tre veckor kvar till operationen. Det är väldigt märkligt. Även om allt blev mer verkligt när jag fick datumet, förstår jag fortfarande inte vad det är jag kommer att gå igenom och vad jag har framför mig.

torsdag, februari 01, 2007

28 februari

Efter att ha tjatat på ortopeden i Linköping i fem veckor har det nu gett resultat. Idag fick jag ett telefonsamtal där jag fick ett datum. Den 27 februari åker jag alltså till Linköping för att dagen därpå opereras. Skitbra att det faktiskt blir vecka 9, det hade jag slutat hoppas på. Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Helst det sistnämnda, men jag är ju trots allt på jobbet. Ska jobba vidare. Försöka koncentrera mig på det jag är här för att göra och skingra tankarna.