Ett år senare

28 FEBRUARI 2007

En grönklädd kvinna ger mig en spruta på handen och håller sedan en lugnande hand på min arm.

»Nu kommer det snart att snurra till lite i huvudet på dig», säger hon vänligt, utan att släppa taget om armen.

Jag är spänd inför hur det ska kännas. Jag lyssnar till ljuden av fotsteg och tickande utanför rummet och hinner tänka att jag tycker om människorna här. Innan allt blir svart snurrar det till i huvudet på mig en gång, två gånger, tre gånger.

* * *

När jag vaknar några timmar senare vet jag vad jag har varit med om. Jag vet att jag är på Universitetssjukhuset i Linköping och att jag blivit opererad för skolios. Men jag vet inte var på sjukhuset jag är. Uppvaket, gissar jag. Jag känner inte igen människorna.

»Operationen gick bra», säger någon.

Sedan somnar jag igen.

Nästa gång jag vaknar, är mamma och pappa vid min sida. De säger att läkaren sagt att jag har blivit jätterak och att allt har gått så bra. Jag försöker känna efter i ryggen. Det känns stelt och annorlunda och det gör lite ont. Medan mamma pratar med en läkare, berättar pappa för mig vilka elitserielag som är klara för att möta Leksand i kvalserien. Mamma och pappa stannar inte så länge. Jag är trött. Någon gång kommer läkaren som opererade mig och tittar till mig. Jag minns inte vad han säger till mig, men det är skönt att känna igen ett ansikte. Jag hör något om en punkterad lunga och en slang som måste sättas in, men jag tänker inte så mycket på det.

Min ena lunga punkterades under operationen. Det är fullt på intensiven, så jag får ligga kvar på uppvaket i ett dygn - vilket känns som dubbelt så lång tid. Kvinnor och män i vita rockar stressar runt. Vi är flera stycken som ligger i samma rum, med bara draperier mellan oss. Jag vill sova, men det är svårt. Med jämna mellanrum kommer sköterskor till mig för att ta tempen, ge mig en spruta och kontrollera att jag kan vicka på mina tår och lyfta på mina armar. Det känns som om jag blir störd så fort jag har somnat. Patienten bredvid mig bara kräks, en annan gråter och verkar ha förlorat ett barn. En tredje får berättat för dig att hans hjärta inte orkar längre och att han snart kommer att dö. Det känns overkligt att ligga några meter därifrån och höra. En fjärde bara skriker att han har ont och får snart höra att hans operation inte gick som förväntat - han måste opereras igen.

Jag vet inte vad klockan är. Jag har inget tidsbegrepp. Det känns som om jag har legat på uppvaket i minst två dagar. Det är en lättnad när två sköterskor från min avdelning kommer och hämtar mig. De ställer min säng och kopplar alla slangar och apparater tillrätta på rum 22 på barnkirurgen, allra högst upp i sjukhuset. Det är lunchtid, ett dygn efter att jag har opererats. Datumet är den 1 mars 2007 och resten av dagen är ganska dimmig till minnet.

* * *

28 FEBRUARI 2008

Vill bara somna om när jag vaknar. Är för trött för att stiga upp och vara seriös. Men jag gör det ändå. Dagens aktiviteter: försöka göra intervjuer till mitt reportage, ta en sväng på stan och ikväll köra stenhårt på aerobicsen. Det är lite annorlunda aktiviteter mot vad jag klarade för ett år sedan.

Jag har aldrig tyckt att årsdagar är särskilt speciella. Men det här datumet är lite speciellt. Det går inte att komma ifrån. Men overklighetskänslan är lika stor, om inte större, idag som för ett år sedan. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är jag som varit med om allt detta. Det är inte annat än att jag kan bli lite impad av mig själv...

1 år efter op

För ett år sedan...

...lades jag in på sjukhuset för att operera mig dagen efter. Gud, att det kan gå så fort! Det trodde jag aldrig innan jag skulle genomgå allt.

Till vänster här på bloggen, om man scrollar ner lite, så finns det en rubrik det det står "JAG SKREV FRÅN SJUKHUSSÄNGEN". Där finns alla mina blogginlägg från veckan i min säng på Universitetssjukhuset i Linköping.

1 år efter op

Ocensurerade tankegångar

Jag har hela tiden tänkt att den här bloggen ska vara ocensurerad. Sådana saker som vissa personliga detaljer kring sjukhusvistelsen kanske inte är det första jag berättar, men med ocensurerat menar jag mera att jag till exempel ska inte hålla inne med något bara för att det ska låta bra utåt. Jag ska inte heller göra något större än vad det är. Det handlar ju trots allt om hur det är ur min synvinkel. Och oftast är allt väldigt positivt.

Men ofta är det faktiskt så att jag ser mig i spegeln och bara ser den lilla snedheten som finns kvar, istället för att tänka på hur rak jag är till skillnad mot för ett år sedan. Mitt sätt att tänka är verkligen jättedumt. Men jag kan inte undvika att tänka på det. Jag vet inte om de som inte vet om min skolios skulle se att jag är sned. Men det spelar ingen roll, för jag ser det. Jag börjar även att se ett mönster: inför röntgen börjar jag tycka att jag är ännu snedare. Jag röntgades för drygt en vecka sedan och bad om att få se röntgenbilden. Det skulle jag väl aldrig har gjort, för nu har jag fått för mig att jag är snedare, att hela ryggraden tagit sig mer åt ena hållet. Jag tycker inte att jag ser så rak ut som jag gjorde direkt efter operationen. Men jag inbillar mig kanske? Jag har fått för mig att jag känner mig lite sned när jag står rakt och ihop med benen. Men lite sned kanske jag kände mig även för ett halvår sedan? Jag är ju trots allt inte sprikrak.

Fortfarande efter snart ett år kikar jag alltså i princip varenda dag på hur min midja ser ut. Jag känner ofta vid "kärlekshandtagen" vid ländryggen för att kolla så att inte ett veck har återuppstått i högersidan. Det har det inte, men jag måste ändå kolla. Ibland lutar jag mig framåt och känner på ryggraden, så att inte kröken går längre ut åt vänster. Och så märker jag att jag är ju faktiskt ganska rak ändå...

Jag blir lite irriterad på mig själv över dessa oroande tankar som återkommer. Men ärligt talat tror jag faktiskt att tankarna kommer att komma och gå i flera år framöver. Jag tror att det är svårt att låta bli. Tanken på att nåt skulle hända och att jag skulle behöva genomgå en ny operation med allt vad det innebär, den finns ändå någonstans där. Men trots sådana tankar är det ju fortfarande till helt klart största del bara positivt. Det gäller att påminna sig om hur det var innan operationen.

11,5 månader efter op

Modell efter skoliosoperation

Josie Chapman från London kunde inte stå rakt, skriver Aftonbladet. Hon opererades för sin skolios och är nu modell. Läs artikeln här.

Plötsligt händer det

På träningen idag låg jag där på golvet och gjorde plötsligt höga situps! Som om inget hade hänt! Sådana höga situps som jag för inte så längesedan skrev om att jag inte kunde göra.

Jag blev förvånad över mig själv. Plötsligt gick det. Det var dock (än så länge) lite tyngre än andra, inte lika höga situps, men jag kunde.

11 månader efter op

Jag tror bestämt att träningen numera är som vanligt

Nu är det egentligen ingenting i träningsväg som jag inte gör på grund av försiktighet eller för att jag inte vågar med tanke på ryggen. Jag tränar inte på något sätt försiktigt längre. Jag går på aerobics där det är högt tempo och jag har tränat ett 90-minuters-pass med skivstång (Friskis&Svettis variant av bodypump). Ryggen hindrar mig inte direkt från något, bortsett från några styrkeövningar jag har skrivit om tidigare, men jag kämpar på och tror att jag till slut kommer att klara vissa saker. Andra saker får jag väl leva med att inte kunna göra. Yogan fortsätter jag gå på fast jag inte är så vig längre. Men det går nog lite bättre tror jag.

Jag måste påpeka att jag säkert hade kunnat haft det som vanligt med träningen något tidigare - om jag hade tränat regelbundet. Jag hade inte tid förra terminen. Nu har jag mer tid och tränar så mycket jag hinner.

Snart har det gått ett år...

11 månader efter op