Två år efter operationen - så här ser jag ut

Det har gått två år. Ärret bryr jag mig inte så mycket om. Det är fint. Och lite coolt. Det visar att jag har varit med om något. Självklart hade jag varit utan det om jag fått välja. Men nu sitter det där och det är helt okej. De besvär som jag har nu ska vara permanenta. Jag lever ändå på hoppet att det ska bli bättre. Min känsel har ju blivit bättre på två år, men nu har den varit likadan en ganska lång tid.

* Känselbortfall, nedsatt känsel och överkänslighet. Det är på en del av magen som jag inte har någon känsel alls. Resten av vänstersidan är jag både överkänslig på och har försämrad känsel. Denna kombination verkar väl konstig, och det är väldigt svårt att förklara. Jag kan förklara det som så att jag inte känner värme och kyla på vänsterbenet, och lätt beröring känner jag knappt heller. Men om man slår mig på t.ex. låret så gör det jätteont.

* Nedsatt styrka i vänsterbenet. När jag testades för att få en invaliditetsgrad fastställd, så testades min styrka i vänsterbenet, eftersom jag upplever att jag inte kan lyfta benet på exakt samma sätt som tidigare. Mycket riktigt, läkaren kände en klar nedsatt styrka jämfört med högerbenet.

* Varm och torr vänsterfot. På grund av fel på det sympatiska nervsystemet (tror jag att det heter...) är min vänsterfot fortfarande jättetorr och varm. Den svettas inte, och det spelar ingen roll hur mycket jag filar och smörjer - den är snustorr ändå.

Dessutom har jag lite ont. Ibland kan det som stråla i hela vänsterbenet. Ofta har jag lite ont i närheten av den vänstra svanskotan. Det sistnämda är det jobbigaste. Jag har ingen aning om vad "ontet" beror på och det är sjukt irriterande. Det gör ont så att jag står ut, men ibland tar det emot på ett obehagligt och smärtsamt sätt om jag sträcker mig på något särskilt vis. Och då börjar jag oroa mig för att något är fel eller för att något ska gå fel i framtiden. På grund av att jag känner av min opererade rygg kan jag ha mina ups and downs.

Men jag kan leva med de här besvären. Jag mår bra. Bättre än innan jag opererade mig. Det är lätt att glömma det - och viktigt att påminna sig själv om det.

2 år efter op