Fem år efter operationen

Klicka för större bilder.

Tänk att det redan har gått fem år. På fem år har det hänt mycket och min ryggoperation tänker jag inte så ofta på längre. Vissa saker är förstås annorlunda med min kropp mot andras kroppar, men det är saker som för mig blivit helt normala och inget som hindrar mig i vardagen eller som jag mår dåligt av.

Efter fem år...

• ...har jag i princip aldrig någonsin ont i ryggen (peppar peppar!).
• ...är mitt ärr det som påminner mest om att jag är opererad. Ni ser bilderna ovan. Att jag har detta 40 cm långa ärr är dock inget som jag tänker på någonsin egentligen. Det stör mig inte det minsta, utan är en del av mig som jag till och med helt ärligt tycker är lite häftig.
• ...är jag inte sprikrak, och det kan jag inte undanhålla att jag tänker på, för det gör jag. Ibland stör jag mig på att en liten snedhet syns i midjan. Men egentligen är det ju inget som gör något.
• ...tränar jag rätt hårt, och det är inga som helst problem. Det är klart att det i vissa övningar inte går lika bra som för de som inte är stelopererade i ländryggen, men annat vore ju konstigt. Det finns dock inte någon träning som jag inte känner att jag klarar av.
• ...har jag fortfarande nedsatt känsel på en fyrkant på magen bredvid ärret. Området är kanske en decimeter i diameter. Ungefär. Detta är inget jag tänker på jättemycket. Känseln i vänster lår är också annorlunda än på högra sidan, men samma sak här: det är inget jag tänker på.
• ...är min styrka i vänsterbenet fortfarande nedsatt, men detta är absolut inget jag märker till vardags.

Den här bloggen känns inte aktuell för mig längre. Så som jag är nu hoppas jag att jag förblir och jag hoppas jag slipper återkomma med komplikationer i framtiden. För er som ska opereras och har frågor finns jag fortfarande tillgänglig. Jag får mail varje gång det kommer en kommentar här på bloggen och dessutom går det bra att maila mig på johanna@lundholm.se.

5 år efter op

Rida går också bra!

Jag i mitten.

Jag är färdigutbildad journalist. Jag bor i London den här våren – pluggar engelska och foto. Och i går var jag ute i landsbygden och galopperade. Jag hade inte ridit på drygt tio år, så jag var riktigt nervös. Men vad bra det gick! Och hur ryggen klarade det? Inga problem över huvud taget. Har ganska mycket träningsvärk i dag (inte bara i ryggen, utan i låren, rumpan, magen, vaderna, vristerna, you name it), men framförallt mår jag himla bra – för det var så oerhört härligt!


4 år (!!!) efter op

Jag mår bra

En evighet sedan var det som jag skrev här, inser jag. Men med tanke på att jag mår bra och inte har några nyheter om ryggen längre, känns det liksom som att det inte finns så många anledningar till att uppdatera. Hur som helst, jag pluggar och står i som vanligt (vilket är ytterligare en anledning till att den här bloggen inte prioriteras), och i slutet av januari flyttar jag till Stockholm för att göra praktik på en barntidning. Det ser jag fram emot!

2 år och 10 månader efter op

Två år efter operationen - så här ser jag ut

Det har gått två år. Ärret bryr jag mig inte så mycket om. Det är fint. Och lite coolt. Det visar att jag har varit med om något. Självklart hade jag varit utan det om jag fått välja. Men nu sitter det där och det är helt okej. De besvär som jag har nu ska vara permanenta. Jag lever ändå på hoppet att det ska bli bättre. Min känsel har ju blivit bättre på två år, men nu har den varit likadan en ganska lång tid.

* Känselbortfall, nedsatt känsel och överkänslighet. Det är på en del av magen som jag inte har någon känsel alls. Resten av vänstersidan är jag både överkänslig på och har försämrad känsel. Denna kombination verkar väl konstig, och det är väldigt svårt att förklara. Jag kan förklara det som så att jag inte känner värme och kyla på vänsterbenet, och lätt beröring känner jag knappt heller. Men om man slår mig på t.ex. låret så gör det jätteont.

* Nedsatt styrka i vänsterbenet. När jag testades för att få en invaliditetsgrad fastställd, så testades min styrka i vänsterbenet, eftersom jag upplever att jag inte kan lyfta benet på exakt samma sätt som tidigare. Mycket riktigt, läkaren kände en klar nedsatt styrka jämfört med högerbenet.

* Varm och torr vänsterfot. På grund av fel på det sympatiska nervsystemet (tror jag att det heter...) är min vänsterfot fortfarande jättetorr och varm. Den svettas inte, och det spelar ingen roll hur mycket jag filar och smörjer - den är snustorr ändå.

Dessutom har jag lite ont. Ibland kan det som stråla i hela vänsterbenet. Ofta har jag lite ont i närheten av den vänstra svanskotan. Det sistnämda är det jobbigaste. Jag har ingen aning om vad "ontet" beror på och det är sjukt irriterande. Det gör ont så att jag står ut, men ibland tar det emot på ett obehagligt och smärtsamt sätt om jag sträcker mig på något särskilt vis. Och då börjar jag oroa mig för att något är fel eller för att något ska gå fel i framtiden. På grund av att jag känner av min opererade rygg kan jag ha mina ups and downs.

Men jag kan leva med de här besvären. Jag mår bra. Bättre än innan jag opererade mig. Det är lätt att glömma det - och viktigt att påminna sig själv om det.

2 år efter op

Invaliditetsgrad fastställd

I går kom ett samtal från mitt försäkringsbolag. Bedömningen av mina besvär är nu färdig och det motsvarar en medicinsk invaliditet på 6 procent.

Det kanske inte säger så mycket och det kanske inte spelar så stor roll. Men det känns ändå som... hur ska jag förklara det? Som en upprättelse, eller en bekräftelse. En bekräftelse på att jag faktiskt har vissa besvär. Det känns nästan som ett bevis på att jag inte ljuger när jag säger "aj" för att något tar emot och så vidare.

Jag röntgades för en vecka sedan - tvåårskollen efter operationen. Det är den sista kollen. Nu väntar jag bara på kontakt från min läkare i Linköping. Sedan är allt klart. Inga mer sjukhusbesök (såvida allt går bra) och ingen mer kontakt med försäkringsbolag (såvida allt går bra). Det känns helt sjukt. Sjukt för att det gått så fort. Och sjukt skönt.

2 år efter op

Då och nu

Att träna är fantastiskt. Aerobics, spinning, jympa, skivstång, bräda, gym, yoga, core... Jag kan träna i princip vad jag vill. Det är någon övning i core och yoga som inte går helt optimalt och som jag får strunta i, men överlag fungerar allt över alla förväntningar. Det är nästan inte ett enda träningspass som går mig förbi utan att jag tänker på att det är helt otroligt att jag klarar av det.

Jag är stelopererad i ländryggen och jag tränar som aldrig förr.

För en månad sedan testade jag core för första gången efter operationen och det fungerade bra. Det var ett par övningar som blev för jobbiga för mig (höga och långsamma situps fungerar liksom inte), men det var ett skönt pass som jag tror är himla bra för att stärka musklerna i bålen. Senast för två veckor sedan testade jag rygglyften på gymet. Jag har inte vågat göra det tidigare, men nu hade jag sällskap och vågade med en kompis vid min sida. Och jag kunde! Det gick hur bra som helst. Jag orkade till och med mer än förr (jag är nog mer vältränad överlag nu) och det var så skönt.

Det är lite skillnad på bilderna ovan. Sjukhussängen och nu - som dag och natt. För ett år och åtta månader sedan blev jag glad när jag orkade gå tio meter längre på min dagliga promenad till brevlådan. Nu skuttar jag utan problem omkring på aerobicspsassen.

1 år och 8,5 månader efter op

I Sundsvall

Goddagens, kära "skoliosare" och alla andra! Jag tror bestämt det behövs en uppdatering. För det händer grejer här.

1. Jag har flyttat till Sundsvall. Här läser jag till journalist och trivs jättebra.

2. Mitt ärr har bleknat. Visst syns det, men inte på samma utstickande sätt som tidigare.

3. Jag har hittat en underbar träning för ryggen - skivstång! Spinning och skivstång är alltså mina nya favoriter, som känns jättebra för ryggen. Jag har inte haft träningsvärk i varken rygg eller mage sedan jag opererades, men igår hade jag äntligen träningsvärk i ryggen efter skivstången! Här i Sundsvall har jag massor av träningskompisar, så vad jag än vill träna finns det sällskap. I slutet av veckan ska vi testa core. Jag har inte tränat det efter operationen, för jag är osäker på om det känns bra, men jag måste ju testa. För känns det bra, så är det världens bästa träning.

4. Jag funderar forfarande på om det är på grund av felaktig träning som jag får lite ont i ryggen ibland, närmare bestämt i vänstra sidan av ländryggen. Jag vet inte och jag vet inte hur jag ska få något svar på det...?

1 år och 6 månader efter op

Hur tränar jag rygg och mage på bästa sätt egentligen?

Idag har jag testat spinning för första gången. Jag har aldrig svettats så mycket någon gång förut. Jag var blöt från hårfästet ner till tåspetsarna. Det rann från varenda del av min kropp och en stund ville jag bara dö. Så jobbigt var det. Det var det absolut värsta i träningsväg jag har gjort i hela mitt liv. Utan tvekan. Ändå vill jag göra om det. Det är nog väldigt bra när man kommer in i det och känner att man orkar mer. Bra träning för hela kroppen.

Annars funderar jag mycket på det här kring träning och ryggen. Den senaste månaden har jag haft ganska ont i min rygg. Jag har ont i vänstra sidan av ländryggen, långt ner. Det gör ont när mitt vänsterben är i vissa lägen. Jag misstänker att jag har ont på grund av felaktig träning. Jag har nämligen fått mer ont efter varje gång jag har gymat. Det irriterar mig, för jag vill kunna träna utan att få ont, såklart. Men det är jättesvårt med gymet, för jag vet ju inte om det är några maskiner som jag inte borde göra. Vissa kanske inte alls är bra för min rygg? Den maskinen jag misstänker att jag får ont av är en där man liksom vrider hela bålen, och det kanske inte är så bra? Ska testa att utesluta den nästa gång, men av rädsla för vad ryggen klarar, gör jag inga andra mag/ryggmaskiner, vilket alltså innebär att jag bara tränar armar och ben. Och det är ju trist. I konditionspassen gör jag situps (dock inte höga, eftersom jag blivit tillsagd att det inte är bra för mina muskler i ländryggen - tråkigt) och rygglyft och sådant som man gör på jympapass. Men det känns så oerhört lite mag/ryggträning!

Detta är svårt, för det är ju faktiskt inte så att jag kan fråga om råd på gymet. De kanske kan svara på vad som är bra och dåligt om man har ryggproblem, men de kan ju inte hjälpa mig med mitt specifika problem. Om de ens vet vad skolios är, så har de knappast kunskaper om just den skoliosoperationen som jag har gjort. Det kan jag inte tänka mig. Och även om de ger något råd, vet jag inte om jag skulle våga lita på det.

Har mailat Linköping idag och frågat kring detta. Hoppas jag får ett svar.

1 år och 5,5 mån efter op

Ingen tejpning den här sommaren!

Förra sommaren var jag ju tvungen att tejpa mitt är. Den här sommaren låter jag ärret vara i solen. Ibland smörjer jag in själva ärret med den högsta solskyddsfaktorn jag har, bara för att jag inte är säker på om det fortfarande kan bli fult av solen... Men det ska det ju inte bli, det är ju ett halvår som gäller.

Det jag har märkt är att nu när övriga magen och ryggen fått lite färg, så syns inte ärret lika mycket som tidigare. Det blir lite jämnare färg. Dessutom har jag sedan förra sommaren haft skarpa ränder efter tejpen, vilket först nu håller på att försvinna.

Inom kort kommer bilder på hur mitt ärr ser ut nu.

1 år och 5 mån efter op

Att ha kunnat släppa tankarna lite

Projektet är färdigt nu. Jag lämnade in det för drygt en vecka sedan och fick tillbaka det via posten idag. Det känns nästan som ett avslut - för jag kommer på mig själv med att jag faktiskt har släppt lite på alla tankar kring ryggen.

På grund av att jag under våren har skrivit skönlitterärt om min skolios + operation i delkursen Skrivprojekt i kursen Kreativt skrivande B, så jag inte kunnat släppa alla tankar som finns kring operationen. De har legat och gnagt och skavt. Jag har varit tvungen att ta fram jobbiga stunder för att få ner det på papper. Tankar om overkligheten om att det har gått så bra har blandats med tankar om orolighet för att något ska gå snett i framtiden. Skruvar som lossnar, rygg som åter kröks...

Det är jobbigt att hela tiden ha det i huvudet och hela tiden titta sig i spegeln och fundera på om jag inte blivit lite snedare ändå. Det tär på en att hela tiden tänka på det. Jag tror därför att det har hjälpt mig att skriva om det. Just nu känner jag mig ganska tömd, jag har inget mer att skriva om just nu. Kanske fortsätter jag en dag, men jag tror att jag lämnar just det här projektet bakom mig. Att ha fått ihop 36 A4-sidor skönlitterär text om detta gör att jag har det nedskrivet, jag behöver inte tänka på det längre. Och just nu lever jag mest som vanligt, utan att tänka så på min rygg. Det är skönt.

1 år och 4 månader efter op

Hur läget är nu

Det är vår. Jag har hunnit med en resa till London och träningen har legat på hyllan sedan tre veckor tillbaka, på grund av att jag bara är sjuk hela tiden. Magsjuka, förkylning och så magsjuka igen. Jag hoppas det ger sig. Typ nu. I övrigt mår jag bara bra.

Så snabbt som ungefär en vecka från det att jag skickade in bilder på mitt ärr, tog det för mitt försäkringsbolaget att betala ut pengar. Jag blev chockad över den snabba behandlingen. För att folk ska slippa fråga, så kan jag redan nu säga att jag inte tänker gå ut med vilket belopp jag har fått. Men jag har fått ut ett belopp för vanprydande ärr, så nu vet alla som inte visste att det går att få efter en skoliosoperation (klart det går att få om man betalar en försäkring på sig själv!). Dessutom väntar jag på läkartid för att kunna fastställa eventuell funktionsnedsättning till en invaliditetsgrad. Det ska bli skönt när jag kan släppa det.

1 år och 2 månader efter op

Snowboardåkning går bra, det med

Nu har jag varit i Sälen i några dagar och åkt snowboard för första gången sedan jag opererades. Jag trodde inget annat än att det skulle gå bra. Det enda jag var orolig över var om jag skulle kunna spänna bindningarna ordentligt (jag visste inte om jag skulle klara av den böjning som man gör i ryggen för att komma fram till högerbidningen när vänsterfoten redan är fastspänd).

Mina farhågor besannades: jag hade problem med bindningarna. Tack och lov har Sälenfjällen satt upp bänkar vid vissa liftars slut. Satt jag på en sådan nådde jag till bidningarna, den böjningen gick liksom bra. Men vid nedfarter utan bänkar fick min lillebror inför varje åk hjälpa mig att spänna fast högerfoten ordentligt.

Men brädåkningen gick kanon! Det sitter liksom i ryggraden (höhö...). Jag tog det dock lite lugnare än vanligt, dels för att jag den här gången inte använde hjälm (fåfänga och det är jättedumt, jag vet) men framförallt för att jag inte kände mig helt säker med ryggen. I alla fall, det var oerhört roligt och härligt att få åka snowboard igen!

1 år och 1 månad efter op

Dags att kontakta försäkringsbolaget

Nu har det gått ett år, vilket innebär att det är dags att höra av sig till försäkringsbolaget om ersättning för "vanprydande ärrbildning samt eventuell invaliditetsersättning", som de så fint (?) kallar det. Jag har pratat med en vänlig kvinna på mitt försäkringsbolag och ska nu maila bilder på mitt långa ärr efter snittet och mina två små ärr efter lungdränagen. Dessutom ska jag skriva vad jag har för kvarstående besvär samt hur en dag för mig är och vad jag kan göra och inte göra.

Även om det mesta är positivt, så finns ju kvarstående besvär: känselbortfall exempelvis. Jag har fortfarande i princip ingen känsel på ett stort parti på magen, d.v.s. hela delen från navelhöjd och ut åt vänstersidan och ner mot låret. Jag har "märklig" känsel i vänstersidan (midjan), vänsterljumsken och vänsterlåret. "Märklig" känsel innebär att känseln är lite sämre, samtidigt som det gör ont om man trycker eller klämmer där. Min navel sitter inte exakt centrerat längre. När jag sitter med benen rakt fram så kan jag inte lyfta vänsterbenet lika högt som högerbenet, vilket märks extra tydligt i styrkedelen på aerobicsen. Jag har fortfarande en kall och en varm fot. Högerfoten är kall och normal, medan vänsterfoten är varm och den svettas inte, vilket gör att den är snustorr. Lustigt nog är även min mensvärk lite värre efter operationen. Det är främst i ländryggen och vänsterbenet som det känns värre. (Nu känns ju det konstigt att det skulle ha med operationen att göra, men det kom ju efter det. Och såsom kroppen hänger ihop så förvånar det mig inte.)

Och allt detta har jag nästan vant mig vid. Märkligt, va? Hur det kändes innan operationen minns jag knappt. Det är väl bra egentligen, men lite irriterande också.

Jag har hört blandade kommentarer om att få ersättning för till exempel ett ärr. Vissa tycker att det är konstigt att man kan få det, särskilt om ärret inte kommer från en olycka. Jag tycker att man absolut ska kunna få ersättning. Det är ju trots allt något man betalar en försäkring för - ifall något skulle hända. Och att ha grov skolios är inte alltid roligt. Eh, det är aldrig roligt snarare. Det är nog för de flesta så att man inte går omkring och tänker på det jämt och ständigt, men ibland kan det vara väldigt jobbigt. Ersättning tar inte tillbaka något, det tar inte tillbaka jobbiga tillfällen och det tar inte bort mitt ärr, men det blir ändå som något sorts plåster på såren, hur knäppt det än kan låta. Dessutom är det så att min försäkring inte har täckt någonting hittills - den har inte ersatt kostnader för dyr medicin, inte något för åtta dagars sjukhusvistelse, inte något för lång tids sjukskrivning. Kan jag då få ersättning för kvarstående besvär, känns det ändå lite bra, även om det aldrig kan ersätta fysiska ärr eller jobbiga stunder. Anledningen till att jag inte fått ut nåt för exempelvis medicin, är för att min skoliosoperation inte görs på grund av någon olycka. Och ingen sjukdom är det. Det klassas inte som något.

1 år efter op

Hjärnspöken trots positiv "ettårskontroll"

Igår var jag i Linköping för att träffa min läkare, lite koll ett år efter operationen.

Läkarbesöket gick bra, ryggen ser ut som den ska, skruvarna är på plats, ingen övre krök har bildats. Egentligen som väntat, men samtidigt inte. Mina hjärnspöken säger mycket annat ibland. Därför är det oerhört bra att få träffa min läkare och inte bara höra, utan även se honom säga till mig att det ser ut som det ska. Jag måste få höra det. Helst varje dag, för jag glömmer så fort. Jag glömmer så fort att redan när jag kom hem igår och tittade på bilderna av mitt ärr (vi har fotat mig för att skicka bilder till försäkringsbolaget), såg jag bara min snedhet. Redan samma dag som ett positivt läkarbesök kommer alltså hjärnspökena! Jag är inte spikrak, men jag är fantastiskt mycket rakare än innan operationen - och jag vet ju att det är det jag bör titta på.

Hade jag gjorts ännu rakare, så hade det varit en större påfrestning för ryggraden och kanske hade den kompenserat genom att utveckla en krök i övre delen av ryggen som även den skulle behöva opereras i framtiden. Men framförallt hade man också behövt operera mig i ännu en kota i ländryggen. Tydligen skulle de flesta läkare av att titta på en röntgenbild av min ryggrad innan operationen, velat operera mig även i L4. Men detta hade försämrat min rörlighet betydligt idag. Jag hade fått betala ett högre pris för att bli rakare. Skulle det vara värt det? Troligen inte. Och jag vet att det är det här jag måste få in i hjärnan och tänka på. Särskilt när jag faktiskt ser så gott som rak ut med kläder på.

Men det går inte att undvika svackorna som kommer ibland.

(Bilder på hur ärret ser ut nu kommer inom en snar framtid.)

1 år efter op